Världens kändaste grannar (del 1/3)

Den amerikanska tv-serien I Love Lucy sändes mellan åren 1951 – 1957 och betraktas av många som den främsta och mest inflytelserika sitcomen någonsin. Under de sex år som serien sändes var I Love Lucy det mest sedda tv-programmet i USA och den ligger fortfarande på tredje plats på Nielsen ratings*. Serien handlar om Lucy Ricardo (Lucille Ball) som bor i en New York-lägenhet tillsammans med sin man, den kubanske bandledaren Ricky Ricardo (spelad av Lucille Balls man Desi Arnaz som även producerade och regisserade serien). Lucys dröm är att lyckas i showbusiness, men hon kan varken sjunga, dansa eller skådespela och därför får hon aldrig vara med i sin mans shower. Lucy är inte den som accepterar ett nej och utformar diverse galna planer för att nästla sig in. Till sin hjälp har hon sin hyresvärdinna, granne och bästa vän Ethel (Vivian Vance) som gärna deltar i Lucys upptåg. Hade det inte varit för Lucy hade Ethels liv nämligen varit ganska trist. Hon är sedan tjugofem år tillbaka gift med den snåle, buttre och betydligt äldre Fred Mertz (William Frawley) vars största nöje är att driva med sin hustrus väldiga aptit.

I Love Lucy gjorde en stor stjärna av Lucille Ball och hon betraktas idag som en av de största tv-ikonerna någonsin. Det har skrivits hyllmeter om henne; allt från artiklar, reportage till biografier och akademiska uppsatser, och det har producerats både dokumentärer och spelfilmer om hennes liv. I den här serien på tre artiklar ska vi därför inte redogöra för Lucille Balls liv och leverne, istället ska vi koncentrera oss på William Frawley och Vivian Vance – skådespelarna bakom världens kändaste grannpar Fred och Ethel Mertz.

Den här artikeln berör William Frawleys och Vivian Vances liv före I Love Lucy.

William Frawley föddes den 26 februari 1887 i den lilla staden Burlington i Iowa som det andra av fyra barn till Micheal och Mary Frawley. Han fick en sträng katolsk uppfostran och sjöng som barn i kyrkokören, något som väckte hans intresse för att framträda inför publik. Till sin mors stora fasa sökte han sig i tonåren till det lokala teatersällskapet och gjorde flera småroller på Burlington Opera House. Väl medveten om sina föräldrars negativa inställning till teatern försökte han skjuta teaterdrömmarna åt sidan för att istället ägna sig åt ett traditionellt yrke. Han jobbade några år som stenograf på Union Pacific Railroad för att sedan bli tingsreporter i Chicago. Där fick han vid ett tillfälle se att man sökte skådespelare till musikalen The flirting princess. Han gick dit, provspelade och fick rollen. Efter detta rådde det inga tvivel om att det var scenkonst som han ville ägna sitt liv åt.

Tillsammans med sin yngre bror Paul bildade han en varietéakt som de med framgång turnerade omkring med, men duon blev inte långvarig då brödernas mor mer eller mindre beordrade Paul att återvända hem. William lät sig dock inte nedslås. Han sökte sig vidare till Denver i Colorado där han fick jobb som sångare på ett café. Där träffade han en pianist som han slog sig ihop med och tillsammans reste de till San Francisco där de intog varietéscenerna med akten En man, ett piano och en nöt. De framförde många av dåtidens mest populära sånger;  Carolina in the morning, My mammy och My Melancholy Baby.

wf1

William Frawley, 1931

1914 gifte sig Frawley med den tjugoettåriga varietéartisten Edna Louise Broedt och tillsammans bildade de akten Frawley and Louise. De reste landet runt och underhöll publiken med humoristiska sånger och medryckande dansnummer. Äktenskapet varade inte länge. 1921 separerade paret och 1927 gick skilsmässan igenom. Denna period var dock gynnsam för Frawleys karriär. 1925 gjorde han nämligen sitt första framträdande på Broadway i musikalen Merry, Merry.  Åtta år senare fick han sin första dramatiska roll. Under denna period medverkade han även i en hel del filmer. Filmdebuten hade skett redan 1916, men det var först i början av 1930-talet som han kontinuerligt började medverka i film. 1933 blev han erbjuden ett sjuårskontrakt vid Paramount Pictures som vid denna tid ståtade stjärnor som Marlene Dietrich, bröderna Marx och Mae West. Under de följande tjugo åren skådespelade han i över hundra filmer, bland annat Ziegfeld Follies, Det hände i New York (Miracle on the 34th Street) och East Side, West Side. Han var betraktad som en skicklig skådespelare som behärskade alla typer av roller.

I slutet av 40-talet började Frawleys dittills lyckade karriär att halta. Det hade inte med åldern att göra (Frawley hade vid denna tid fyllt sextio), utan berodde på två andra faktorer; hans otrevliga och aggressiva sätt och det faktum att han var svårt alkoholiserad. Han var besvärlig att ha att göra med, förolämpade gärna sina motspelare (i synnerhet de kvinnliga) och var allmänt vresig. Fritiden ägnade han åt att spela på hästar och sitta på diverse småskumma barer. År 1951 fick han dock höra att Desilu Productions, ett nybildat produktionsbolag som ägdes av Desi Arnaz och Lucille Ball, planerade att spela in en tv-serie och att de sökte skådespelare. Med förhoppning om att få spela den buttre hyresvärden Fred skickade han in sin ansökan. Det dröjde dock innan han hörde något. Arnaz och Ball hade nämligen ett önskemål;  de ville se 46-åriga Gale Gordon i rollen som Fred, men han var fullt upptagen med radioserien (och senare tv-serien) Our miss Brooks med Eve Arden i huvudrollen. Efter att ha övervägt flera skådespelare kom Arnaz och Ball fram till att Frawley ändå var det bästa alternativet och de förklarade noga vad som gällde:

– Dyker du upp berusad till inspelningarna får du sparken!

Frawley accepterade detta och rollen som Fred Mertz var hans.

Att hitta någon att spela rollens om Freds hustru Ethel visade sig vara en svårare nöt att knäcka. De hittade henne slutligen i den 42-åriga Vivian Vance, en utpräglad scenskådespelerska med endast några små filmroller bakom sig.

IMG_5240

 

Vivian Vance föddes den 26 juli 1909 som Vivian Roberta Jones, det näst äldsta av sex barn till Robert och Euphemia Jones. Från tidig ålder var Vivian en levnadsglad flicka, full av energi och med en vilja att höras och synas. Detta var inte något som hennes strikt religiösa mor uppskattade och hon fick ofta bannor och förmaningar om att ändra sitt beteende. När Vivian som tonåring började studera teater blev relationen till modern ännu mer ansträngd. Det gick så långt att Euphemia låste in dottern på rummet för att hindra henne från att ta sig till teaterlektioner och föreställningar.  Vivian lät sig dock inte kuvas och svarade med att sätta sig upp mot sina föräldrar. Hon stannade ute sent om nätterna och anammade det så kallade flappermodet.  Sjutton år gammal lämnade Vivian familjen för att söka sin lycka som skådespelerska. Hon bytte ut efternamnet Jones till Vance och reste från stad till stad i hopp om att finna arbete. Något arbete fann hon inte, däremot en make. Den 6 oktober 1928 gifte hon sig med den 23-åriga skådespelaren Joseph Shearer Danneck Junior. Paret bestämde sig för att slå sig ner i Albuquerque i New Mexico dit Vivians familj flyttat året innan. Äktenskapet blev kort och olyckligt och efter skilsmässan flyttade Vivian in hos sina föräldrar.

Trots skilsmässan blev flytten till Albuquerque lyckosam. Vivian anslöt sig nämligen till det lokala teatersällskapet som 1930 fick sin hemvist på den nybyggda Albuquerque Little Theatre. Där väckte Vivian stor uppmärksamhet. Hon ansågs så talangfull att teatersällskapet samlade ihop pengar och skickade henne till New York för att han skulle få möjlighet att söka större lycka. Teaterns chef hade ordnat en audition hos Eva Le Galliene, en av Broadways främsta regissörer, producenter och teatercoacher.  Vivian gick dit, läste två monologer, men fick sedan veta att Le Galliene inte hade för avsikt att engagera henne. Detta berodde inte på att Vivian saknade talang, utan främst på grund av de finansiella problem som teaterindustrin brottades med vid denna tid. Vivian tog det dock personligt och betraktade sig själv som ett misslyckade. Hon hade svikit sig själv och alla i Albuquerque som trodde på henne. Rädd för att återvända hem stannade Vivian kvar i New York och fortsatte kämpa.

Vid årsskiftet 1931/1932 fick Vivian höra att det skulle hållas auditions till musikalen Music in the air av Kern och Hammerstein. Hon visste att hon hade en ganska bra sångröst och bestämde sig därför för att söka. En efter en kallades flickorna in och sjöng stycken med skolade operettröster. När det var Vivians tur bestämde hon sig för att genomföra en kupp. Hon var egentligen sopran, men bad ändå om ett lågt ackord och sjöng den anvisade låten med en raspig och utmanade röst. Juryn var förvånad, men överförtjust.

– Skriv ner hennes namn. Henne ska vi ha!

vanceHon fick ingen egen roll utan ingick i den stora ensemblen, men hon hade äntligen fått sitt första fasta jobb på Broadway. Senare framkom det att hon inte anställts för sin sångröst, utan snarare för sin attityd och sitt fördelaktiga utseende. Hon var lång, blond, hade stora blå ögon och kurvor på rätt ställen.

Under denna period träffade Vivian violinisten George Koch som skulle komma att bli hennes andre make. Han var en kort och tystlåten man. Bredvid varandra såg de omaka ut – hon lång och blond och han kort och mörk.  Hon gifte sig inte heller av kärlek, utan av praktiska skäl. Hon behövde någon som försörjde henne. Sin egen lön, 35 dollar i veckan, spenderade hon på sitt utseende.

1933 tog Vivian ett kliv upp på karriärsstegen; från att tidigare ha tillhört ensemblen blev hon nu stjärnan Ethel Mermans inhoppare i musikalen Anything Goes. Hon fick hoppa in två gånger och gjorde det med bravur. Hon fortsatte som inhoppare till diverse stora stjärnor innan hon i slutet av 30-talet började få egna stora roller. I samband med pjäsen Skylark (1939) träffade och förälskade hon sig i sin motspelare Philip Ober. Att de båda var gifta på varsitt håll hindrade dem inte från att inleda ett passionerat kärleksförhållande. Vivian skilde sig kvickt från Koch, medan det tog något längre tid för Ober. Han var gift sedan 18 år tillbaka och hade en dotter. 1941 var skilsmässan äntligen klar och de kunde gifta sig med varandra. Samma år fick hon sitt stora genombrott i musikalen Let’s Face It! där hon spelade mot Eve Arden och Danny Kaye.  Musikalen gick för fulla hus i två år och Vivian gjorde 547 föreställningar.

1944 anslöt sig Vivian och Philip, eller Phil som han kallades, till The United Service Organization vars syfte var och är att underhålla amerikanska trupper. Med pjäsen Over 21 reste de till Nordafrika och Italien. Där utsattes de för flera flyganfall, något som kom att sätta djupa spår i Vivians psyke. Detta blev särskilt uppenbart i Chicago året därpå då hon i pjäsen Voice of the turtle inte klarade av att följa anvisningarna som stod i manus.

– Jag visste precis vad jag skulle göra, men jag kunde inte. Kroppen lydde mig inte.

Vivian berättade ingenting om detta för sin man som var i San Francisco och arbetade. Istället fick han på nyårsafton 1945 ett meddelande om att hans hustru drabbats av ett totalt nervsammanbrott. Han tog första bästa flyg till Chicago och tog henne med sig till San Francisco. Där började hon sakta återhämta sig. Hon gick i terapi varje dag och kom underfund med att flyganfallen bara varit den utlösande faktorn. Hennes psykiska problem bottnade istället i den turbulenta relationen till modern och den känsla av skam som hon länge burit med sig. I hela sitt liv hade hon känt sig smutsig.

oberochvance

Phil och Vivian

Två år efter sitt sammanbrott var hon stark nog att återvända till arbetet. Hon undvek dock scenen och gjorde istället några små filmroller. 1950 fick Vivian förfrågan att reprisera sin roll i Voice of the turtle på teatern i La Jolla, en förmögen kuststad söder om Los Angeles. Rädd för att drabbas av ytterligare ett nervsammanbrott tackade hon nej, men efter att ha övertalats av sin make ändrade hon sig. Det beslutet kom att förändra Vivians liv. En kväll satt nämligen Desi Arnaz och manusförfattaren Jess Oppenheimer i publiken. De hade fått tips om Vivian Vance som en potential Ethel Mertz, och det krävdes bara en akt för att övertyga dem.

 

– Vi har hittat vår Ethel, sa de till varandra.

Vivian var dock tveksam. Tv-mediet var nytt och hon hade precis gjort en ganska stor roll i en film som snart skulle ha premiär. Nu skulle hon väl bli erbjuden fler filmroller? Att Lucille Ball skulle vara med i serien fick henne dock att tänka till.

– Om en så stor stjärna som Lucille Ball är beredd att spela så ska jag inte vara sämre, resonerade hon.

Innan kontraktet skrevs behövdes dock Lucille Ball övertygas. Hon var inte alls förtjust i valet av Vivian Vance. Ethel skulle vara oattraktiv och tantig, inte alls som den glamorösa Vivian som bara var två år äldre än Lucille Ball. Ball uppskattade dock Vivians personlighet och efter lite betänketid gick hon med på sin makes förslag, men på ett villkor – att Vivian gjordes mindre attraktiv genom osmickrande smink och frisyr.

Jag kommer att få lära mig att leva med den där divan, tänkte Vivian och accepterade Balls villkor.

Rollen som Ethel Mertz var hennes.

Fortsättning följer…

erika1

Erika Lindblom

 

 

 

*Flapper är ett ord som ofta används för att beskriva 1920-talets frigjorda kvinna som bar kort kjol, hade bobfrisyr och lyssnade på jazz.

 

Annonser

Kommentera