Kungliga bedragare


Lyx, flärd och makt. Under långa perioder är det till stor del kungahusen som innehaft just detta, medan större delen av befolkningen haft väldigt lite och levt nära svältgränsen. Tanken ”Undrar hur mitt liv skulle se ut om jag fötts som kunglig?” måste därför ha föresvävat nästan alla icke-kungliga människor minst en gång under deras livstid.

Medan detta är något som enbart eggar fantasin hos de flesta av oss, har vissa personer genom historien tagit denna tanke ett steg längre och faktiskt utgett sig för att vara av kunglig börd. I några av dessa fall har personerna tillochmed lyckats övertyga vänner till eller andra medlemmar av kungafamiljen om att de verkligen är den saknade kungligheten (och i vissa fall även övertygat sig själv om att hen verkligen var kunglig).

Det kanske allra mest kända exemplet på kungliga bedragare är Anna Anderson.

1922 hävdade en patient på ett mentalsjukhus i Dalldorf att en av de andra intagna var storfurstinnan Tatiana av Ryssland, tsar Nikolai II:s näst äldsta dotter. När den ryske emigranten kapten Nicholas von Schwabe fick höra detta besökte han sjukhuset och blev själv övertygad om att kvinnan var Tatiana. Kejsarinnan Alexandras tidigare hovdam Sophie Buxhoeveden menade dock att patienten var för kort för att vara Tatiana, och flera personer skulle istället senare komma att tro att hon var storfurstinnan Anastasia.

Anna Anderson, som hon senare kom att kallas, hade hittats två år tidigare efter att hon försökt ta livet av sig genom att hoppa från en bro i Berlin. Kvinnan ville inte uppge sitt namn, hade ärr på huvud och kropp och talade tyska med ”rysk” brytning. Under de kommande åren kom hon att skapa stor debatt, då vissa släktingar var övertygade om att hon var den riktiga Anastasia, medan andra var lika säkra på att hon var en bedragare. Alexandras bror, Ernst Ludvig av Hessen, anlitade en privatdetektiv som lade fram bevis för att kvinnan var den polska fabriksarbetaren Franziska Schanzkowska. Anderson själv hävdade att hon var storfurstinnan ända till sin död 1984.

I samband med att kvarlevorna från den ryska tsarfamiljen hittades 1991 togs DNA-test som visade att Anderson inte var släkt med Romanovs. När så skeletten från de sista medlemmarna hittades 2007 fanns inte längre några tvivel om att alla i tsarfamiljen dog 17 juli 1918.

Just det ryska hovet har haft sin beskärda del av bedragare, och en lyckades till och med bli erkänd som den äkta varan och krönt till tsar. Falske Dmitrij, som han har kommit att kallas, var en man som utgav sig för att vara Ivan IV:s (Ivan den förskräcklige) yngste son Dmitrij. Dmitrij dog av ett knivsår 1591 under oklara omständigheter, men enligt bedragarens utsago tog lönnmördaren fel och mördade en annan pojke. Efter att ha tagit tjänst hos den polska adelsfamiljen Wiśniowiecki berättade han om sin härkomst och flera personer som känt Ivan IV tyckte att mannen liknade tsarevitchen och han hade även många färdigheter som var vanliga inom adeln och hovet; utöver att vara duktig ryttare och kunna läsa talade mannen ryska, polska och franska flytande.

Last_minutes_of_False_Dmitry

Dmitrijs sista stund i livet, skildrat i en målning av Carl Wenig (1879)

Han samlade snabbt en mängd supportrar i Polen (även om inte alla var övertygade om att han faktiskt var Dmitrij och därmed den rättmätige tsaren) och hade snart en här på 3500 män. Han mötte de ryska trupperna vid två slag, innan nyheten om tsaren Boris Godunovs död kom. Med hjälp av sina supportrar fängslades den nye tsaren Fjodor II och Dmitrij kröntes till tsar den 21 juni 1605. Hans styre blev dock kort, och endast 11 månader senare stormades Kreml och Den falske Dmitrij mördades.

Historien tog dock inte slut där; under de närmaste åren skulle ytterligare två män (Den andre Dmitrij och Den tredje Dmitrij) påstå att de var den riktige Dmitrij.

En annan kunglighet som varit föremål för många bedragares påstådda identitet är Ludvig XVII av Frankrike. Efter avrättningen av hans far Ludvig XVI hölls prinsen fången tillsammans med sin mor en kort tid, innan han blev separerad även från henne. Under 1795 blev han allt sjukare och avled 8 juni samma år. Vid obduktionen avlägsnades prinsen hjärta för framtida bevaring, vilket var kutym för kungligheter på den tiden. Nästan omedelbart började rykten spridas om att prinsen hade rymt och att den kropp som begravts inte alls tillhörde honom.

På 1830-talet trädde Karl Wilhelm Naundorff, en tysk urmakare, fram och gjorde anspråk på att vara Ludvig XVII. Han kunde inte tala särskilt bra franska, men visste många detaljer om hovlivet och kunde prata med gamla hovtjänare som om han känt dem sedan länge. Han var också mycket lik prinsen och Ludvigs gamle barnsköterska var övertygad om att han var den äkta varan. Ludvigs syster, prinsessan Marie-Thérèse, var dock helt säker på att Naundorff var en bedragare och vägrade ta emot honom. Naundorff hävdade envist till sin död att han var Ludviq XVII, men ett DNA-test år 2000 kunde slutgiltigt fastställa att prinsen dog 1795 och att Neundorff inte var son till Marie-Antoinette.

Inte heller svenska hovet har varit beskonade från bedragare, och som en tillfällighet utfördes två av de mest kända fallen av bedragare som båda hette Anna.

Anna Gyllander föddes 1633 och hamnade i historieböckerna 1659 då det uppdagades att hon åkte runt i Sverige och påstod sig vara drottning Kristina. När denna nyhet nådde Karl X Gustav lät han Göta Hovrätt undersöka saken och de konstaterade rätt snart att det inte var den abdikerade drottningen som återvänt till Sverige. Gyllander menade dock att hon inte insåg allvaret i bedrägeriet och bad Karl X Gustav om nåd. Hon dömdes därefter till en månad på vatten och bröd och tvingades sedan i exil.

Anna Ekelöf var däremot en mer härdad brottsling och antog flera identiteter under sin brottskarriär; förutom att utge sig för att vara adelsdam och officer, påstod hon sig vid ett tillfälle 1765 vara kronprins Gustav (sedermera Gustav III). Då ”Gustav” befann sig vid den svensk-norska gränsen vid tillfället arresterades hon av de dansk-norska myndigheterna, och bedrägeriet uppdagades. Hon blev senare gripen även i Sverige och ställdes inför rätta, men nekade till att hon utgett sig för att vara kronprinsen (hon erkände dock att hon påstått sig vara greve).

På väg till domstolen för att få sin dom förkunnad välte skjutskärran med Ekelöf, varpå hon bröt armen och blev inkvarterad på en bondgård. Hon lyckades övertyga bonden om att hon verkligen var Sveriges kronprins och fick hjälp av honom att fly över norska gränsen. Hennes öde är okänt.

Linnéa Mähler 

Läs mer om Linnéa här! 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s