Evigt liv, äpplen och glitter – julgranens brokiga historia


Traditioner utvecklas ständigt, och mycket av det som anses typiskt för julen idag var inte det för hundra år sedan. En sed som dock har varit självklar i flera hundra år, om än i olika former, är julgranen. För många är det svårt att tänka sig en julafton utan julgran, men julgranens historia är brokigare än vad de flesta tänker sig.

Julgranen blev vanlig i de svenska hemmen först under den senare delen av 1800-talet, men traditionen att ta in gröna växter i hemmen är mycket äldre än så. De växter som var gröna året om, såsom barrträd och järnek, sågs som en symbol för evigt liv av flera antika civilisationer, och under den romerska högtiden Saturnalia som inträffade i december dekorerade romarna sina hem med lagerbladskransar. Liknande seder fanns i de hedniska skandinaviska länderna där man satte upp granruskor eller kvistade grenar på eller runt sin gård som skydd mot onda andar – en sed som fortsatte även efter att Skandinavien kristnats.

Även i Tyskland var traditionen stark, och runtom i landet tog man in en, buxbom, mistel, järnek, gran, idegran och silvergran. Så småningom började man ta in hela träd; den första noteringen om detta är från 1535, då små idegranar, buxbom och järnekar såldes. Från början var träden inte dekorerade, men i en källa från 1570 nämns det hur ett skrå hade ställt upp ett träd till förmån för skråmedlemmarnas barn som var dekorerat med äpplen, nötter, dadlar, kringlor och pappersblommor. Just äpplen var en vanlig dekoration som senare skulle komma att bytas ut mot de röda julgranskulorna som är vanliga än idag.

De tidigaste exemplen på dekorerade träd runt juletid kommer dock från Livland, dagens Estland och Lettland, där Brödraskapet Svarthuvudena reste ett träd i sina gillen i Riga och Tallinn år 1441, 1442, 1510 och 1514. Det är också här de första berättelserna om dans kring trädet kommer, då träden flyttades till stadstorget på den sista natten av festligheter varpå dans runt trädet följde.

En annan företeelse som kommit att inspirera till traditionen med julgranen är de pjäser som sattes upp runt julen i medeltidens Europa, där så kallade paradisträd användes. Pjäserna handlade ofta om Adam och Eva, och ett vintergrönt träd fick då symbolisera Edens lustgård, dekorerat med bland annat äpplen – den förbjudna frukten. Dessa pjäser var ett sätt att lära ut Bibelns berättelser till medborgare som inte kunde läsa.

Från Tyskland spred sig seden till Frankrike under 1500- och 1600-talen, och därefter till Belgien och Nederländerna. Den första julgranen som finns omnämnd i Sverige stod på herrgården Stora Sundby 1741 hos familjen Wrede-Sparre. Det skulle dock dröja länge innan seden spred sig utanför de finare hemmen, och det var först under 1800-talets andra hälft som julgranar blev mer vanliga även utanför herrgårdarna.

Victoria och Albert firar jul på Windsor Castle.

Victoria och Albert firar jul på Windsor Castle.

Som så många andra företeelser spred sig julgranen i Europa genom kungligheter. Prinsessan Henrietta av Nassau-Weilburg tog med sig seden till Wien när hon gifte sig med den österrikiske ärkehertigen Karl av Österrike-Teschen 1816, och efter det blev julgranen populär i hela Österrike. Till Storbritannien kom julgranen med Charlotte av Mecklenburg-Strelitz, men användes från början enbart av den kungliga familjen. Det var först med drottning Victoria och hennes man Albert som julgranen blev populär i Storbritannien; de hade båda vuxit upp med julgran och skapade en trend som många av Storbritanniens välbärgade familjen ville efterhärma. Det skulle dock dröja inpå 1920-talet innan julgranen var en vanlig företeelse i alla brittiska hem.

I takt med att julgranen blev mer och mer vanlig utvecklades också dekorationerna. Från att inledningsvis nästintill enbart bestått av ätliga dekorationer kom glaskulor, halmfigurer, glitter och girlander. Vaxljus hade använts redan på 1600-talet, och skulle fortsätta att vara normen tills president Grover Cleveland presenterade Vita husets första elektriska julgran 1895.

Dekorationen som sattes i granens topp var från början en liten staty av Jesusbarnet. Denna skulle senare utvecklas till ängeln som berättade för de vise männen om Jesus födelse, eller stjärnan som representerar Betlehems stjärna. I Sverige har det även varit vanligt att låta en spira sitta i toppen, som pekar mot himmelriket.

Idag finns det en uppsjö av olika granar, och det är lika vanligt att man använder plastgran som riktig gran. Dekorationerna fortsätter att utvecklas, och ingen gran är den andra lik. Denna kontinuerliga utveckling av granen visar också prov på julgranens styrka – även om andra traditioner kring jul dör ut verkar det som att granens position som stående inslag kommer hålla sig i många år till.

Linnéa MählerDSC_0958bw

Läs mer om Linnéa här! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s