I den förra artikeln om Mayerlingdramat fick vi läsa om kronprins Rudolfs uppväxt och de händelser som kom att leda fram till hans och hans älskarinna Mary Vetseras dödsfall i jaktstugan i Mayerling. Denna artikel tar vid där den förra slutade, och handlar om efterspelet och de olika teorier om dödsfallen som lagts fram genom åren.
När greve Hoyos och Rudolfs tjänare Loschek tagit sig in i rummet möttes de av synen av kronprinsen som satt orörlig och ihopsjunken över en stol med blod rinnande ur munnen, och Mary Vetsera som låg blek och stel på sängen bredvid. På ett bord bredvid prinsen stod ett glas och en spegel, vilket gav Loschek intrycket att Rudolf och Mary hade tagit stryknin (Loschek visste att strykninförgiftning orsakade blödningar). Inga vidare undersökningar gjordes i det dunkla ljuset och greve Hoyos gav sig direkt iväg för att meddela de sorgliga nyheterna till kejsaren Franz Josef och kejsarinnan Elisabeth.
Så fort nyheterna hade nått Wien spärrades jaktstugan och de omkringliggande områdena av, och Mary Vetseras kropp fördes bort från Mayerling. Bortförandet av kroppen och gravsättningen på kyrkogården i Heiligenkreuz utfördes i sådan hast att hennes familj och vänner inte hade möjlighet att ordna en ordentlig begravning för henne.
Vid lunchtid utfärdades en kommuniké där premiärministern Eduard Taaffe å kejsarens vägnar meddelade det österrikisk-ungerska folket att kronprinsen hade avlidit ”till följd av ett artärbråck i hjärtat”. Först på eftermiddagen samma dag, när läkaren Widerhofer anlände till Mayerling, blev den riktiga dödsorsaken känd; både Rudolf och Mary hade blivit skjutna, och det verkade som att Rudolf först skjutit Mary och därefter riktat vapnet mot sig själv. Kejsaren fick reda på den riktiga dödsorsaken först nästföljande morgon.
Franz Josef var tvungen att be påven om tillstånd för att få begrava sin son i Kapucinerkryptan, där alla kejserliga Habsburgare begravdes, eftersom mördare och självmördare inte fick begravas där. Rudolf kunde dock begravas i släktens krypta efter att påven utfärdat dispens som tillät detta, med motiveringen att Rudolf vid dödstillfället led av en ”mental obalans”. Franz Josef lät senare bygga om jaktstugan vid Mayerling till ett nunnekloster för karmelitorden, och än idag ber nunnorna dagligen för Rudolfs själs frid.
Trots att dödsfallen klarades upp snabbt (eller kanske just därför) var det flera som inte trodde på de officiella förklaringarna. Det faktum att man först påstått att kronprinsen dött av ett artärbråck spädde på ryktena. En av de vanligaste teorierna var att Rudolf och Mary i själva verkligheten hade blivit mördade, och att ”självmorden” var iscensatta.
En av de största anhängarna för denna teori var kejsarinnan Zita, Österrike-Ungerns sista kejsarinna. Under hela sin levnad ansåg hon att Rudolf och Mary mördats av franska agenter utskickade av Georges Clemenceau (Frankrikes premiärminister mellan 1906-1909, samt 1917-1920). Enligt henne skulle agenterna ha skickats ut för att tysta Rudolf efter att han vägrat gå med i en komplott att störta sin konservativa far och ta över tronen som en mer liberal pro-fransk kejsare.
1959 fick läkaren Gerd Holler möjligheten att undersöka Marys kvarlevor. Han kunde inte upptäcka något kulhål i hennes kranium (dock var kraniet inte intakt, utan i bitar) och utvecklade en egen teori. Enligt denna dog Mary till följd av en abort varpå Rudolf tog livet av sig.
Länge såg det ut som att dramat i Mayerling aldrig skulle få någon lösning, men den 31 juli 2015 meddelade Österrikiska nationalbiblioteket att man återfunnit självmordsbrev som Mary skrev till sin mor och sina syskon. I breven (som hade funnits i ett bankfack sedan 1926 och som skrevs av Mary i Mayerling en kort tid innan självmorden) förklarar Mary tydligt att hon ska begå självmord, och att hon gjorde det av kärlek. Breven finns nu tillgängliga för allmänheten att se i nationalbibliotekets utställning om kejsare Franz Josef som pågår fram till 27 november 2016.
Mayerlingdramat har varit ett hett omdiskuterat ämne ända sedan det inträffade, och mystiken och den tragiska bakgrunden har gett upphov till flertalet filmer och sceniska verk. Den första långfilmen om händelsen kom 1924, medan den kanske allra mest kända filmatiseringen är den från 1968 med Omar Sharif och Catherine Deneuve i rollerna som Rudolf och Mary och som kort och gott heter just ”Mayerling”. 1978 sattes Kenneth MacMillans balett ”Mayerling” upp för första gången (verket specialskrevs för Royal Ballet) och i musikalerna ”Elisabeth” och ”Rudolf – Affaire Mayerling” tar händelsen också stor plats. I ”Elisabeth” (som följer Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeths liv) sker dödsfallen i form av ett avancerat dansnummer, och i ”Rudolf – Affaire Mayerling” utgör händelsen musikalens stora finalnummer.
Även om vi idag vet omständigheterna bakom dödsfallen och kan säga med säkerhet att det handlade om en självmordspakt, så verkar det som att Mayerlingdramat kommer fortsätta fascinera oss en lång tid framöver.
Linnéa Mähler