Med utsökt hantverk, kreativa utformningar och ädelstenar från världens alla håll banade renässansen väg för en ny typ av smycken.
Renässansen var en tid av dramatiska förändringar och nya ideal. Den växte fram under sent 1400-tal och föregicks av medeltiden, en period som ofta beskrivits som mörk och kunskapsfientlig. I medeltidens Europa fanns lite utrymme för människan som individ. Istället ansågs det viktigare att vara en del av ett större sammanhang, ett sammanhang där den gudfruktige kom till himmelriket och den som ifrågasatte och kritiserade det gudomliga förföljdes som kättare.
Med renässansen återuppväcktes de gamla idealen från antikens Grekland och Rom. Tanken på att människans skapelse var gudomlig även i individen var en ny banbrytande tanke som grundade nya ideologier, däribland humanismen. Människan sattes i centrum och den perfekta människan skulle vara bra på så många saker som möjligt. Stora tänkare och konstnärer som Leonardo da Vinci och Michelangelo skapade estetiska ideal som lever kvar i våra dagar. Praktfulla minnen från renässansen hittar man bland annat i Sixtinska kapellets tak och på målningar av Raphael och Botticelli, men också i hur synen på smycken förändrades. Renässansen anses ha börjat i Florens där den mäktiga familjen Medici härskade, men renässansens ideal erövrade på sikt hela Europa.
Redan under medeltiden var det en självklarhet att de som hade råd skulle visa detta genom att bära smycken. Smycken bars av både kvinnor och män, något som levde vidare under renässansen. Den nya omfattande världshandeln betydde mycket för utvecklingen av renässansens smycken. Viktiga handelsstäder som Genua och Venedig importerade ädelstenar och pärlor som sedan spreds över hela Europa.
Termen juvelerare fanns inte under renässansen, istället var det guldsmeder som satte ihop juveler. Om smyckena inte såldes hos guldsmeden såldes de genom handelsmän som ofta besökte Europas olika hov. Populära motiv var ofta teman från antik mytologi, som ersatte det under medeltiden dominerande kristna motiven. Det var även mycket populärt med allegoriska motiv, ofta i form av djur. Ett exempel på detta ser vi i hänget till höger som har formats som en papegoja. Papegojan var intimt förknippad med kärlek och förlovningar eftersom papegojor väljer en partner som den sedan håller sig till för resten av livet. Hänget från cirka 1560 hade med andra ord varit en utmärkt förlovnings- eller bröllopspresent.
Runt Europas hov bildades för första gången ett mode som var förhållandevis enhetligt. Det land som var tongivande inom mode under 1500-talet, under den så kallade högrenässansen, var Spanien. Det spanska hovet var känt för sin högfärd. Man hade strikta regler för hur olika ceremonier skulle utföras, hur man skulle uppföra sig och även vad som var passande i kläd- och smyckeväg. Svart (en färg som var mycket dyr att framställa) var det spanska hovets färg och materialet var gärna sammet eller siden. Svart var även den optimala färgen för att framhäva dyrbara smycken. Sättet på vilket färgen kontrasterade mot pärlor var slående.
Vid renässansens hov var just pärlor mycket populära. I den spanske kungen Philippe II:s ägo fanns den enorma pärlan La Peregrina. Pärlan gav Philippe till drottning Mary I av England med hopp om hennes hand i äktenskap, vilket han också fick. La Peregrina kom senare att ägas av skådespelerskan Elizabeth Taylor. Pärlor var också mycket populära att ha som örhängen, en typ av smycke som gjorde något av en comeback under renässansen. Örhängen hade varit populära under antiken, men sällsynta under medeltiden.
Renässansens smycken var ämnade att väcka beundran och skvallra om bärarens välstånd och höga status. Den förmögne hertigen av Milano, Galeazzo Sforza, som härskade under slutet av 1400-talet förstod vikten av att använda smycken i politiken. En gång när Galeazzo hade en viktig politisk besökare såg han till att besökaren fick en rubinring som ska ha kostat 12 000 dukater, vilket var att betrakta som en mindre förmögenhet. Även La Peregrina-pärlan utgör exempel på hur smycken kunde användas för att vinna politiska fördelar.
Renässansens smycken var av hög kvalitet och det faktum att stilikoner som Elizabeth Taylor ville bära dem vittnar om deras tidlöshet. I Elizabeth Taylors ägo höll La Peregrina-pärlan dock på att få ett riktigt sorgligt slut. Elizabeths hund var nämligen en hårsmån från att tugga i sig den, men Elizabeth lyckades bända upp hundens mun, plocka ut pärlan och därigenom rädda ett av renässansens många mästerverk.
Axel Rollbäck 
Annan intressant läsning:
Intressant! Jag skulle vilja läsa en hel artikel om den berömda brittiska kronjuvelen ”The Three Brothers”, som finns avbildad på flera målningar av Elizabeth I. Det finns olika beskrivningar av den här påkostade juvelen, som bestod av diamanter, pärlor och rubiner. Juvelsmycket delades förmodligen upp och såldes under inbördeskriget och dess slutliga öde är okänt.
Hög nivå som vanligt hos Madame S