Det glittrar på Livrustkammaren


Att smycken är något mer än bara värdefulla prydnader är något som Livrustkammaren verkligen tagit fasta på i sin nya utställning Det glittrar. Varje enskilt föremål har en personlig berättelse knuten till sig, den ena mer fascinerande än den andra. Vad sägs till exempel om den vargtandsamulett som sågs som ett viktigt skydd mot onda makter? Eller de manschettknappar i guld som Erik Brahe bar när han i juli 1756 avrättades för sin delaktighet i försök till statskupp? Det här är första gången som man ställer ut merparten av den kungliga smyckessamlingen och utställningen är (med förbehåll för en dålig ordvits) sannerligen en guldgruva för alla historie- och smyckesintresserade.

Det glittrar berättar historien om modesmycken från 1500-talet och framåt; broscher och dräktspännen, ordnar och kröningsregalier, diamantprydda ringar och praktfulla garnityr. Den är uppdelad efter de fem dynastierna som suttit på den svenska tronen – Vasa, Pfalz, Hessen, Holstein-Gottorp och Bernadotte, och lyfter fram smycken tidstypiska för varje period.

I Vasaättens (1523 – 1654) monter hittar man till exempel de under renässansen så populära guldkedjorna. Vid första anblick ser de förskräckligt tunga och grova ut, men kommer man närmare märker man att de är utmärkta hantverk. Ett porträtt på prinsessan Elisabeth Vasa, dotter till Gustav Vasa, illustrerar hur smycken skulle bäras under denna period. Guldkedjorna är symmetriskt placerade kring halsen, identiska armband pryder handlederna och hon bär hängsmycken i form av kors. Hon har även flera fingerringar samt ett praktfullt bälte.

– Vid den här tiden var smycken förbehållna adeln, säger Jessica Söderkvist, producent för utställningen. Vad det såg ut att vara var dock viktigare än vad det i själva verket var.

Ett exempel på detta är Karl IX:s pampiga kröningsring tillverkad i guld med svart emalj, sex små bergkristaller och en spetsig rökkvarts. Rökkvartsen ser oerhört imponerande ut, men var i själva verket inte alls särskilt dyrbar.

Det är även i denna monter som man hittar utställningens kanske största mysterium; ett guldarmband som tillhört prinsessan Anna Vasa, dotter till Johan III och Katarina av Jagellonica. Nästan tvåhundra år efter att Anna lämnat Sverige för Polen hittade man hennes armband på golvet i Uppsala domkyrka. Hur det hamnat där vet man inte och gåtan är och förblir (?) olöst.

Var guldkedjor signifikativa för Vasadynastin var pärlor det för den efterföljande Pfalzdynastin (1654 – 1720). Här tronar Ebba Brahes vackra pärlhalsband på en bädd av svart sammet. Pärlorna var en gåva från Gustav II Adolf. Som unga var Ebba och Gustaf Adolf var förälskade, men fick inte gifta sig för Gustaf Adolfs mor, Kristina av Holstein-Gottorp.

 – Det var även under denna period som man introducerade miniatyrporträtt vid det svenska hovet, berättar Jessica Söderkvist. De kunde föreställa både kvinnor och män, men det var bara kvinnor som bar dem.

I montern som berör dynastin Holstein-Gottorp (1751 – 1818) har man valt att lyfta fram de revolutionsringar som Gustav III lät ta fram till minne av den oblodiga statskuppen i augusti 1772 då en ny kungavänlig regeringsform antogs. Man tror att de tillverkades i tio olika modeller, från enkla ringar till mer exklusiva och dyrbara.

 – Revolutionsringarna var ett PR-trick. Man vet inte riktigt hur många som delades ut, men det rör sig om tusentals.

Störst plats i utställningen får Bernadottedynastin (1818 – idag) som i början av 1800-talet introducerade garnityret.  Ett garnityr är en uppsättning smycken som kan bestå av diadem, halsband, örhängen, brosch, armband och hårnålar. Ett garnityr som ofta används av dagens kungafamilj, men som inte finns i utställningen är de Leuchtenbergska safirerna som kom till Sverige genom drottning Josefina.

Här hittar man också utställningen stora överraskning; drottning Sofias garnityr med örhängen och halsband i tvinnat brunt hår.

 – I mitten av 1800-talet var smycken tillverkade av hår väldigt populära, berättar Jessica Söderkvist. Håret kunde komma från hårkullorna själva eller så använde man håret från någon kär och saknad närstående som hade gått bort.

Bland kungligheter idag är det vanligt att blanda gamla traditionella smycken med moderna smycken som har en personlig koppling till bäraren. Ett exempel är drottning Silvia som på ett av kungahusets officiella porträtt bär ett Childhood Foundation-armband från Sophie by Sophie. Det är tillverkat i förgylld mässing med tio halvädelstenar som var och en representerar en paragraf i FN:s barnkonvention.

Det glittrar pågår till och med den 16 augusti 2015. För mer information, se Livrustkammarens hemsida.

Har du besökt utställningen? Skriv gärna en rad och berätta vad du tyckte om den.

Prenumerar du på våra artiklar via mail? Klicka gärna upp artikeln i din webbläsare så att du inte missar bildspelet högst upp.

 Erika Lindblom & Linnéa Mähler 

Läs mer om oss här! 


Den 13 januari anordnar Facebookgruppen ”Kunglig historia” en träff i Solna. Mårten Hougström föreläser om det italienska kungahuset och Erika Lindblom, chefredaktör och grundare av Madame Scandaleuse Magazine, föreläser om den ryska hovdräkten. Vill du vara med på träffen? Skicka ett mail till madamescandaleuse@hotmail.com så berättar vi mer. 

Advertisements

One comment

  • Imponerande omfattning. Ny kunskap får man. Jag som mest fokuserar på att ge hustrun ädelstenar och guld varje högtidsdag* kanske ska satsa på en prisklass högre än Ur&Penn fortsättningsvis….
    Skämt åsido, intressant artikel/SJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s