Mordet som satte eld på hela Europa


Kvällen den 27 juni blev ärkehertig Franz Ferdinand ombedd av sin kammarherre att ställa in sitt planerade besök till Sarajevo som skulle äga rum följande dag. Att överhuvudtaget resa dit var till att börja med en dålig idé, eftersom det var prick 525 år sedan slaget vid Trastfältet* ägt rum. Söndagen den 28 juni var av olika anledningar den minst lämpliga dagen på året, men detta var ingenting som ärkehertigen reflekterade över. Han stod fast vid sitt beslut, och valde att genomföra programmet trots upprepade varningar. Detta beslut skulle komma att bli ödesdigert.

sophie and franz ferdinand

Franz Ferdinand med sin hustru Sophie von Chotek

På söndagsmorgonen den 28 juni har Svarta handens** ledare Danilo Ilic delat ut vapen och giftkapslar till sina mannar och anvisat dem deras posteringar. Förberedelserna har genomsyrats av uppmaningar till lugn och uppmuntrande ord; snart är det dags att gå från ord till handling: Serbien ska befrias från det förtryckande Österrike-Ungern.

Strax efter klockan tio fick konspiratörerna sin första chans då kortegen med de sex bilarna passerade den första attentatsmannen. Detta tillfälle gled honom emellertid ur händerna eftersom han råkat hamna bredvid en polis. En av de andra attentatsmännen, Čabrinović, var desto mer handlingskraftig; så fort han fick syn på ärkehertigens pampiga generalshatt – en praktfull skapelse med yviga glänsande påfågelfjädrar – drog han upp bomben han hade i jackfickan och kastade iväg den. Det gick dock inte som han hade tänkt sig. Bomben föll mot bilens sufflett, studsade ner på gatan, och in under nästa bil där den detonerade. Totalt 20 personer, både passagerare och åskådare, skadades. Čabrinović själv svalde sin kapsel direkt och kastade sig i vattnet, men kom inte så långt – vattnet var inte ens knähögt och giftkapseln var för gammal. Istället för att dö blev han bara blöt och började kräkas, varpå han sedan greps och fördes bort.

Kortegen fortsatte trots omständigheterna, och anlände till rådhuset fem minuter försent. Där väntade mottagningskommittén utan någon som helst aning om vad som precis hänt. Borgmästaren hann inte långt med sitt välkomsttal innan han blev avbruten av en förklarligt förbannad ärkehertig som sade: ”Herr borgmästare, här kommer man till Sarajevo, gör ett besök och får bomber kastade mot mig! Det är skandalöst!”. Naturligtvis var han upprörd; Franz Ferdinand ansåg själv att han kom till staden med fredliga avsikter och kunde inte förstå varför man ville skada honom. Varningen han fått föregående dag hade han redan glömt bort. Sophie viskade något i hans öra, som för att han skulle återfå behärskningen, och efter en stunds tystnad gav han borgmästaren klartecken att fortsätta sitt tal.

När det blev känt för ärkehertigen att det var en serb som utfört mordförsöket mot honom konstaterade han mörkt att Wien med all sannolikhet skulle tilldela attentatsmannen en medalj, alternativt göra honom till presschef i Bosnien. Det skulle inte förvåna honom det minsta, med tanke på hur hovet såg på det morganatiska äktenskapet mellan honom och hans hustru Sophie. Franz Ferdinand vände sig därefter till provinsens guvernör Potiorek och frågade helt uppriktigt om ”det här med bomberna skulle fortsätta?”.

Det tidigare attentatet vände upp och ner på dagens schema. Istället för att besöka museum som det var tänkt insisterade Franz Ferdinand på att besöka de skadade på sjukhuset, och framför allt guvernörens adjutant som hade de allvarligaste skadorna. Det bestämdes att man skulle ta den snabbaste, enklaste och säkraste vägen till sjukhuset, men glömde bort att informera chaufförerna och borgmästaren om den ändrade färdvägen. Det hörde vanligtvis till adjutantens arbetsuppgifter att ta hand om logistiken, vilket var förklaringen till att beslutet om ändrad färdväg inte nådde chaufförerna förrän efter man hade åkt iväg.

Det skulle dock visa sig att attentatsmännen inte var ensamma om sin obeslutsamhet. Gavrilo Princip hade placerat sig i ett gathörn och hoppades att kortegen skulle köra förbi i sinom tid på väg tillbaka till rådhuset. Till sin och sina kamraters stora glädje skulle det bli precis som de hade hoppats, och detta tack vare osannolika omständigheter. Folkets jubel hördes när bilarna körde förbi på avstånd. Chauffören i den första bilen körde över bron och svängde in på gatan mot museet – och vem stod där om inte Gavrilo Princip? I den andra bilen satt ärkehertigen och hans fru. Guvernören, som satt i samma bil som hertigparet, insåg att de hade kört fel, och påpekade detta för chauffören. Chauffören bromsade genast in och började backa för att komma på rätt väg igen, och passerade därmed Gavrilo Princip igen.

Så där var de nu, Franz Ferdinand och Gavrilo Princip, med bara några meters avstånd mellan sig. Under det korta ögonblicket som följde hann Princip dra sin pistol och ta några bestämda kliv mot bilen för att på en och en halv meters avstånd avlossa två skott. Bilen körde snabbt iväg, och det dröjde inte länge innan Princip greps och fördes bort. Kvar i bilen satt ärkehertigparet, fortfarande vid liv, men svårt skadade. Den ena kulan hade gått igenom bildörren och träffat Sophie i underlivet, där den hade slitit av en artär. När hon upptäckte hur blod sipprade ur Franz Ferdinands mun ropade hon förskräckt: ”Vad i himlens namn! Vad har hänt dig?”, för att kort därpå sjunka ihop och dö av inre blödningar. Franz Ferdinand själv blev träffad i halspulsådern, men verkade fortfarande vara vid gott medvetande och sade stilla ”Sophie! Sophie! Dö inte! Lev för våra barn!”. En av ärkehertigens överstelöjtnanter frågade honom om han hade mycket ont. ”Det här är ingenting, det här är ingenting”, svarade han ett flertal gånger med ryckningar i ansiktet innan rösten dog bort. Båda två dog innan man nådde sjukhus.

Gavrilo Princip arresteras av den serbiska polisen

Gavrilo Princip arresteras av den serbiska polisen

Dagarna efter morden ville Österrike–Ungern genomföra en polisutredning i Serbien, vilket serberna själva vägrade gå med på. Flera av Svarta handens ledare var högt uppsatta poliser och militärofficerare vilket enbart gjorde det ännu svårare att få en utredning till stånd. Österrike-Ungern ställde ett ultimatum till Serbien på tio punkter som de krävde att Serbien skulle svara på inom 48 timmar. Innan Serbien gav något som helst svar till Österrike–Ungern vände de sig till Ryssland och frågade om de kunde tänka sig att skydda och försvara Serbien i händelse av krig. Efter att Ryssland gett ett någorlunda positivt svar på detta infann sig tryggheten hos serberna som därpå avvisade Österrike-Ungerns ultimatum.

Österrike–Ungerns reaktion lät inte vänta på sig, och resulterade i en krigsförklaring mot Serbien. I och med mordet på tronföljaren hade man nu funnit en anledning att starta krig; motsättningar mellan länderna hade pyrt länge men det var först nu man fick chansen att sätta Serbien på plats.

I samband med att Serbien blev hotat reste sig Ryssland och förklarade krig mot Österrike–Ungern. Frankrike drogs med efter att Tyskland utmanat Ryssland, som var en av Frankrikes allierade. Storbritannien lyckades vid denna tidpunkt hålla sig utanför tack vare sitt neutralitetsundantag, men blev så småningom intvingade i kriget även de. Tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru ärkehertiginnan var döda, den sista dominobrickan hade fallit, och första världskriget var ett faktum.

tumblr_n80cg4C0DB1s57vgxo2_1280

*Den 28 juni var, och är än idag en helig dag för serberna. På Sankt Vitus dag, Vidovdan, firas minnet av slaget vid Trastfältet 1389 där serberna mötte den osmanska invasionen, blev besegrade och senare infogades under osmanskt styre.

**Svarta handen (serbiska: Crna Ruka) var en serbisk nationalistisk hemlig organisation som kämpade och drömde om att skapa ett enat Serbien som inkluderade alla områden på Balkanhalvön.

Alexandra Szybalsky alexandra

Läs mer om Alexandra här!

Annan intressant läsning: 

De portugisiska kungamorden 

Mordet på Alexander II 


Den 13 januari anordnar Facebookgruppen ”Kunglig historia” en träff i Solna. Mårten Hougström föreläser om det italienska kungahuset och Erika Lindblom, chefredaktör och grundare av Madame Scandaleuse Magazine, föreläser om den ryska hovdräkten. Vill du vara med på träffen? Skicka ett mail till madamescandaleuse@hotmail.com så berättar vi mer. 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s