Ludvika herrgård – en påminnelse om fornstora bruksdagar


Många mindre svenska städer och orter, särskilt i Småland och i Bergslagen, har sitt ursprung i den gamla bruksepoken. I flera fall har dessa gamla bruksmiljöer rivits och förstörts, men ofta har det mäktigaste av brukens hus skonats. Som påminnelser om fornstora dagar står de där, de pampiga gamla bruksherrgårdarna från vilka brukspatroner styrde över smeder och kolare. En av dessa herrgårdar återfinner man i dagens världscentrum för högspänd kraftöverföring, nämligen i Ludvika i södra Dalarna.

Ludvikas historia går tillbaka till mitten av 1500-talet, då man på uppdrag av Gustav Vasa beslutade sig för att anlägga Sveriges första kronobruk* för stångjärnssmide vid Ludvika ström. Under senare delen av 1600-talet började staten sälja av många av dessa och de köptes av privata näringsidkare. Det var bland annat på det sättet som familjen De la Gardie skaffade sig sin ansenliga förmögenhet. I början av 1700-talet gick Ludvika Bruk under klubban och köptes av familjen Cedercreutz, en friherrlig ätt representerad både i Sverige och Finland. Familjen ägde bruket under hela 1700-talet och det var under denna period som bruket upplevde sin blomstringstid och växte till ett av Sveriges största järnverk. Idag är det få Ludvikabor som känner till familjen Cedercreutz, men det är denna familj – de första privata ägarna av Ludvika Bruk, som är ansvariga för det utseende som bruket under 1700-talet fick och som det fortfarande innehar, nästan hundra år efter sin nedläggning.

Huvudentrén med det Cedercreutzka släktvapnet

Huvudentrén med det Cedercreutzka släktvapnet

Vid mitten av 1700-talet genomfördes nämligen en stor förändring av hela bruksmiljön. De flesta byggnaderna revs och ersattes, och i samband med detta ordnades de i en linjär plan där brukspatronens bostad blev anläggningens centrum. Det var också under denna period som herrgården i sin nuvarande form uppfördes. En herrgård hade byggts redan på 1750-talet, men huvudbyggnaden och västra flygeln hade brunnit ner. Den östra flygeln undkom dock och står fortfarande kvar. Dess karaktär är utpräglad karolinsk. Det kan man bland annat se på flygelns tak, ett tak med dubbla fall (ett så kallat säteritak) och de inklädda knutarna. Den nya huvudbyggnaden och den västra flygeln anpassades efter den äldre flygeln, men bär ändock spår av den under 1780-talet rådande nyklassicismen som var influerad av antikens arkitektur. Även influenser från barocken kan urskiljas, särskilt vid huvudentrén där det Cedercreutzska släktvapnet pryder ingången. Familjen Cedercreutz ägde Ludvika Bruk fram till 1796 då det styckades upp och såldes i flera andelar.

Vid herrgårdens uppförande lät den dåvarande brukspatronen Johan Axel Cedercreutz endast inreda bottenvåningen. I husets mitt möttes två förstugor och runt dessa placerades 12 bostadsrum; sal, förmak och kammare. Den Stockholmsutbildade konstnären Johan Dybeck fick i uppgift att måla vävtapeter med romantiska motiv av olika karaktär, och från Hedemora och Köping levererades kakelugnar med dekor i gult, blått, grönt och violett. Flera av dessa finns fortfarande kvar. I en förstuga förvarade man fuktiga klädesplagg och skodon, och fungerade som en luftsluss in till bostadsdelen. Detta var viktigt för att hålla bostadsdelen fri från fukt.  Med hänsyn till brandrisken förlades köket till en annan byggnad, ett vanligt arrangemang vid herrgårdar och slott.  Den västra flygeln fungerade som gästflygel medan den östra flygeln tjänstgjorde som kontor. Invid herrgården anlade man även en fransk park och lindallé. I form av klippta, grusgångsindelade gräsmattor till väster om byggnaderna är rester från den franska parken synliga än idag.

Herrgård

På 1850-talet köpte familjen Roth (som av många Ludvikabor fortfarande förknippas med herrgården) de flesta andelarna i Ludvika Bruk och påbörjade en upprustning av flera byggnader. Att renovera herrgårdens interiör ansågs dock för dyrt och en omfattande upprustning skedde inte förrän åren 1907 – 1909. Herrgården moderniserades och man sparade mycket lite av den ursprungliga inredningen från 1700-talet. Bottenvåningens planlösning ändrades och blev en ren sällskapsvåning med salong, matsal, kabinett, bibliotek, vardagsrum och herrum (rökrum). Sovrummen förlades istället till övervåningen och källarvåningen byggdes ut med köks- och personalutrymmen. Man installerade även elektricitet, rinnande vatten och centralvärme.

Familjen Roth lät även anlägga en engelsk park längs strömmens södra sida, i sluttningen mot Ludvika Ulrika Kyrka och vidare ut mot sjön Väsman. Det var under senare delen av 1700-talet som engelska parker blev populära. De uppstod som en motsats till barockens strikta symmetri med raka linjer och formad växtlighet (fransk park). Syftet med den engelska parken var att efterlikna naturen. Ibland planterade man till och med in döda träd och växter för att anläggningarna skulle se så naturliga ut som möjligt.Det finns nog ingen plats i hela Ludvika som det är så lätt att förflytta sig tillbaka i tiden på, som när man vandrar längs Strömmen. Ibland är dammluckorna öppna, då forsar vatten över svart sten och sveper in hela området i drömmar om det förgångna – om den mäktiga familjen Roth. Små vildvuxna stigar slingrar sig över Roths äng, vatten porlar i forsen där lusthuset och rundtemplet minner om herrgårdens storhetsdagar.

Familjen Roth i engelska parken

Familjen Roth i engelska parken

På Roths äng finns fortfarande en ovanligt artrik flora och sedan några år tillbaka pågår ett naturvårdsprojekt som har till syfte att bevara ängen och den så kallade ängsblomstern som blir allt mer ovanlig. För att bevara denna typ av växtlighet är det viktigt att gräset slås med lie, och inte kapas av röjsåg eller gräsklippare som sliter av växterna och gör att enbart det tåligaste gräset överlever.

Fram till den sista medlemmen av släkten Roths död 1981 stod herrgården i stort sett orörd. Fastigheten hade några år tidigare köpts av dåvarande ASEA (nuvarande ABB), men bohaget gick 1982 på auktion. ASEA lät köpa några av möblerna och de står återigen i herrgården som man 1988 bestämde att restaurera. Idag har ABB representationsverksamhet i huvudbyggnaden medan den västra flygeln fungerar som bostad åt ABB i Ludvikas platschef. Herrgården är tyvärr inte öppen för allmänheten, men kan bland annat beundras från det intilliggande Hammarbacken vars gamla bruksmiljö ingår i Ekomuseum Bergslagen.

erikalindbom

Erika Lindblom

Läs mer om Erika här!

Just nu letar vi efter spännande platser, händelser och utställningar att skriva om. Tipsa oss gärna! Skicka ett mail till madamescandaleuse@hotmail.com. Vi finns också på Facebook och Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s