Slösande adelsdamer och skrivande prinsessor


Att få sitt porträtt målat var viktigt för den europeiska aristokratin förr i tiden. Genom att anlita och gynna den porträttmålare som var på modet visade man inte bara på omvärldskoll utan även på sofistikation och god smak. En av de mest framgångsrika och eftertraktade porträttmålarna under de sista, pulserande åren innan första världskriget var italienaren Giovanni Boldini, som med sina svepande penseldrag väckte den kräsna och allra rikaste aristokratins gillande.

Giovanni Boldini föddes in i en konstnärlig familj i norra Italien, 1842. Hans far målade religiösa motiv och en karriär inom måleri verkar ha varit den självklara vägen i livet för unge Giovanni. Efter konststudier i Florens försökte han sig på en karriär som porträttmålare i London. Han blev mycket framgångsrik och fick måla flera av samtidens salongslejon i den brittiska huvudstaden, inkluderande den mycket förmögna hertiginnan av Westminister. Konkurrensen i London var dock mycket hård under denna tid och han tävlade om de prestigefulla uppdragen med män som  John Singer Sargent och Philip De Laszlo.

1872 slog sig Boldini ner i Paris och det var där han kom att rista in sig i konsthistorien. 1874 kunde en tavla av Boldini kosta cirka 3000 Franc, vilket var en betydande summa vid denna tid. Ett par år senare var dock Boldinis rykte så gott att han kunde inkassera hela 25 000 Franc för en enda tavla, vilket närmast lär ha varit att betrakta som en förmögenhet.

Det var naturligtvis bara de allra rikaste i Europa och USA som hade råd att få sitt porträtt målat av Boldini. Många av hans kunder är historiskt mycket intressanta personer. Därför följer här två porträtt av Boldini, med kortare levnadsbeskrivningar över de kvinnor de föreställer. Stilmässigt kan man se att Boldini följer i impressionisternas fotspår. Porträtten är målade med en svepande stil och ”fjädriga” penseldrag. De påminner nästan lite om färglagda skisser, men utförandet och resultatet blir mycket fashionabelt och porträtten är verkligen en njutning för ögat.

Boldini1

Marthe Bibesco, 1911

Porträttet till höger föreställer den vackra och intellektuella prinsessan Marthe Bibesco, född Lahovary. Som dotter till en rumänsk diplomat var ett liv i sus och dus självklart för Marthe, som föddes 1886. Hennes barndom tillbringades på familjens lantgods i Rumänien och på semestrar i Biarritz, som var dåtidens mest exklusiva semesterort för den som hade råd. Redan som 14-åring var Marthe hemligt förlovad med den rumänske kronprinsen, som hon träffade i samband med sin debut i den rumänska societeten. Förlovningen varade dock inte och 1902 gifte sig Marthe istället med prins George Valentin Bibesco, även han medlem i den högsta aristokratin.

Marthe Bibesco levde ett mycket kosmopolitiskt liv och kände flera av de kungligheter som styrde Europa de sista åren innan första världskriget. Vid ett besök i Tyskland 1908 blev kronprinsen av Preussen så betagen av henne att hon fick åka i hans bil vid en kejserlig procession vilket var att betrakta som en enorm ära, och hon var även bekant med den sista tsaren av Ryssland. Hon hade även svenske kungen, Gustav V, som gäst på sin mans slott i Rumänien och det ryktades att hon hade en romans med kung Alfonso XIII av Spanien.

Marthes man, George, var tidig med att se flygplanets potential och såg till att han och Marthe flög över Europa när de var ute och reste. Flygresorna blev många och Marthe Bibesco lät därför på det tidiga 1920-talet modehuset Chanel sy upp en hel uppsättning kläder åt henne som hon skulle bära när hon flög. Marthe Bibesco var med andra ord en av de viktiga och glamourösa kunder som gav huset Chanel dess goda och luxuösa rykte.

Det är dock som författare som många minns Marthe Bibesco. Under sin livstid skrev hon ett stort antal böcker, som i princip samtliga fick mycket god kritik. Marthe Bibesco skrev mestadels på franska, då hon i sin aristokratiska uppfostran till stor del uppfostrats på franska. Hon var vida beundrad av samtida författare och den kände franske författaren Marcel Proust ansåg att Marthe Bibesco var en mästare i sitt ”skulpterande av ord”. Marthe Bibesco blev med tiden så uppskattad i Frankrike, där hon bosatte sig efter andra världskriget att hon tilldelades den franska hederslegionen. Charles de Gaulle lär ha sagt att Marthe Bibesco var Frankrike personifierat för honom. Marthe Bibesco  avled 1973, 87 år gammal och hade då levt ett så spännande och intressant liv att hon idag räknas en av de mest uppskattade kvinnorna i Rumänsk historia.

På Boldinis porträtt ovan ser vi en 25-årig Marthe Bibesco, iförd aftonklänning och diadem. Lite slarvigt slängd över soffan hon sitter på ligger vad som ser ut att vara en pälskappa. Förutom diademet är porträttet sparsmakat när det kommer till smycken och färgskalorna går i grått, beige, rostrött och brunt. Jag älskar det här porträttet, som är målat 1911. Trots att Marthe Bibesco sitter ner tycker jag att de lätta och spretiga penseldragen ger porträttet en känsla av rörelse. Porträttet känns förvånansvärt modernt för att vara över 100 år gammalt och så fashionabelt att det skulle kunna vara en bild från ett av dagens exklusiva modemagasin. Vissa har dock ansett att det moderiktiga i Boldinis porträtt är något av en svaghet. Kvinnorna som porträtteras framstår alla som vansinnigt chicka och moderiktiga, men pågår det något innanför deras huvuden? Många menar att Boldinis porträtt lämnar en del att önska när det kommer till substans och eftertanke. Subjekten för porträtten är i huvudsak salongslejon, som visserligen lever jetsetliv, men kanske inte använder sina huvuden till alltför tunga tankar. Detta skulle med andra ord vara mycket missvisande i Marthe Bibescos fall, som förutom sitt jetsetliv också var en stor person som med både penna och karisma trollband en hel värld.

Boldini2Nästa porträtt av Boldini föreställer den excentriska och kanske smått galna markisinnan Luisa Casati, som här poserar med en greyhound. Luisa ansågs i sin ungdom, vid sidan av sin syster, vara den rikaste kvinnan i Italien. Hennes pappa, som med tiden blev italiensk greve, och hennes mamma dog med korta mellanrum när Luisa fortfarande var tonåring. Som 19-åring gifte hon sig med Markis Camillo Casati Stampa di Soncino. Äktenskapet var olyckligt och de unga makarna separerade tidigt.

Luisa Casati lär ha levt efter begreppet ”gör mig till ett konstverk” och konstnärer som Boldini, Man Ray och futuristen Boccioni skapade med Luisa Casati som musa. Luisa var något av en medelpunkt för det extravaganta och ibland aningen bohemiska lyxliv som den rikaste aristokratin i Europa förde under 1900-talets första år. Från 1910 bodde hon i ett palats i Venedig, men vistades även under långa perioder på Capri. På Capri hade hon faktiskt en del kopplingar till Sverige, då huset hon hyrde tillhörde  Axel Munthe som var livläkare åt drottning Viktoria av Sverige.

Luisa Casati hade förutom passionen för konst också en förkärlek för djur och mode. Hennes garderob bestod till stor del av kläder från den exotiske och orient-inspirerade designern Poiret, som gjort sig känd för sina turbaner och hareminspirerade kreationer. Hon tyckte även om modehuset Fortuny, vars kreative grundare plisserade tyger med en egenuppfunnen plisseringsmaskin. När det kommer till djur var Luisa Casati lika okonventionell som i allt annat hon företog sig. Hon lär bland annat ha matchat sina exotiska kläder genom att bära giftiga ormar som en sorts levande smycken.

Som en av Europas rikaste kvinnor borde Luisa Casatis tilgångar ha varit i det närmaste outsinliga, men någonstans runt det glada 20-talets slut verkar det ha gått snett för den excentriska markisinnan. 1930 förklarades hon i personlig konkurs och det som en gång varit en enorm förmögenhet var nu skulder som uppgick till 25 miljoner dollar! Luisa Casati levde sina sista år i London där hon avled 1957. Vid det laget bodde hon i en liten lägenhet i Knightsbridge och enligt rykten kunde hon mot slutet av sitt liv synas grävandes i papperskorgar i jakt på fjädrar att dekorera sitt hår med.

Trots ett aningen ovärdigt slut för en stor personlighet är det för sin extravagans och framsynthet inom konst som Luisa Casati är ihågkommen. Åtta år efter sin död  inspirerade Luisa Casatis livsöde till filmen La Contessa med Vivien Leigh i huvudrollen. Långt in på 1990-talet  inspirerade hon Diors chefsdesigner till att skapa en kollektion med Luisa Casati som ledmotiv. Många anser även att mycket av det galna och extravaganta hos Luisa Casati fanns att finna hos stjärndesignern Alexander McQueen i kollektionerna innan hans för tidiga död.  Lyxmodehuset Marchesa är för övrigt uppfört med Luisa Casati som inspiration.

Boldinis flotta porträtt av markisinnan är målat 1908, under Boldinis år på toppen som porträttmålare. Luisa Casati bär vad som ser ut att vara en dagklänning, med en tidsenligt enorm hatt, en muff i ena handen och den andra hållandes i kopplet till en greyhoundhund. De mörka färgerna och den svarta klädseln gör målningen mycket dramatisk, helt i linje med Luisa Casatis färgstarka personlighet. Kontrasterna är skarpa mellan Luisa Casatis ljusa hud och vita handskar, och den svarta klänningen och den mörka bakgrunden. Boldini har enligt mig i detta porträtt lyckats fånga en mångfasetterad och mycket intressant kvinna. Luisa Casati lär ha sagt att hon anlitade nytänkande och framstående konstnärer för att odödliggöra sin egen person. Detta uppfylls väl i detta porträtt som verkligen lyfter fram Luisa Casatis färgstarka person.

Giovanni Boldini levde och verkade under en tid när överklassen var enormt välmående och samtidigt hade många av de bekvämligheter som vi har idag. Elektricitet, bilar och resor med tåg var nyligen uppfunna påfund som gjorde ett kosmopolitiskt jetsetliv möjligt för en extremt liten, extremt rik skara människor, däribland Marthe Bibesco och Luisa Casati. Denna period, precis innan första världskriget har i efterhand kommit att kallas ”La belle époque” och var full av framtidsoptimism och samhällsutveckling. Samtidigt som denna period kännetecknas av framsteg var klasskillnaderna enorma och många av Europas länder levde efter regler som idag framstår som nästan medeltida.

Paris kan beskrivas som epicentrum för denna epok och för den som är intresserad följer här nedan en liten video som producerades i samband med en invigning av en Boldini-utställning i Italien för ett par år sedan. Filmen utgörs av en 3D-projektion på en museibyggnad och är riktigt imponerande. Håll till godo!

axelAxel Rollbäck

Läs mer om Axel här!

Relaterade artiklar: 

Ett talande porträtt

Advertisements

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s