MADAME SCANDALEUSE

Kung Gustav III är en av Sveriges mest kända och betydelsefulla kungar. Han återinstiftade bland annat monokratin,  det svenska enväldet, men först och främst är han nog ihågkommen för sitt stora kulturintresse.

Denna givmilda, tålmodiga och karismatiske man som av svenskarna kallas ”teaterkungen” föddes den 24 januari 1746, som äldste son tillika kronprins till Adolf Fredrik och hans hustru Lovisa Ulrika av Preussen. Han ska ha varit något av ett underbarn; mycket begåvad med en  livlig fantasi och ett beteende som vi idag skulle kalla för ”lillgammalt”.

Hans mor, Lovisa UIrika, hade stora ambitioner för sonen och hon agerade därefter. Hon ville ge honom den bästa och mest lämpliga uppfostran, och redan vid tre års ålder blev prinsen tvungen att lämna barndomen bakom sig. Varje dag undervisades han i ämnen lämpliga för en prins och till detta kom obligatoriskt deltagande i de vuxnas hovliv. Modern hade skyhöga förväntningar och pojken kom inte undan sina plikter, redan som ett litet barn blev hovlivet vardag för den lille prinsen. Att vara barn och få leka med jämnåriga var inte aktuellt. Gustav fick inte leka, inte ens med sina yngre syskon.  

År 1756, när Gustav var tio år gammal, lät föräldrarna i ett försök att skaffa sig ökad makt fördela den rådande makten mellan de fyra ständerna för att därigenom lyckas genomföra en statskupp. Planen misslyckades dock och istället fråntogs föräldrarna rätten att själva uppfostra sonen, för nu skulle även ständerna vara delaktiga. Hans favoritlärare ersattes med en lärare vilken varken Gustav själv eller modern tyckte särskilt mycket om. Han saknade sin gamla lärare något förfärligt och när han sedan tvingades att stå ensam i alla konflikter kände han sig än mer ensam. Han utvecklades till en osäker pojke som hela tiden försökte vara alla till lags och se till så att alla blev nöjda. Detta måste ha varit mycket kämpigt för en pojke som stod näst på tur att regera ett helt land. Som ett resultat av ensamheten och viljan att göra alla glada lärde han sig att göra sig till och spela teater, något som utvecklades till ett intresse som skulle komma att vara livet ut.

För teatern och kulturen älskade han nämligen över allt annat. När kärlekslivet var knepigt och familjebanden ansträngda  fanns teatern där som en god vän som skänkte stöd bara genom att finnas till. Han hade svårt att planera och fördela tiden lämpligt utan att det krockade med hans kungliga plikter. Han ville vara med precis överallt och var i allra högsta grad verksam som både dramatiker, skådespelare och  regissör så fort tillfälle gavs. Han önskade att  ägna sig mer åt konsten än de kungliga plikterna, men detta var svårt, för hur han än ansträngde sig fick han inte schemat att gå ihop.  Samma dilemma då som nu, fast med andra förutsättningar.

Som kung var Gustavs valspråk ”Färdneslandet” och han befäste sin legendariska status som en av Sveriges mest kända kungar när han 1772 genomförde en statskupp som innebar ett återinförande av det kungliga enväldet – plötsligt blev både regeringens och de tidigare politiska partiernas makt nästintill obefintlig. 1774 såg han till att den krympte än mer genom att bekräfta ett förslag som kallats ”förenings- och säkerhetsakten”. Förslaget innebar att all makt i princip skulle tillhöra kungen.  

Gustav genomförde även flera förändringar; han lättade på tyglarna gällande ekonomi- och strattlagstiftningarna. Han förbjöd dödsstraff och tortyr under förhör, och såg till att tortyrkammaren i Stockholm stängdes för all framtid. Inspirerad av Voltaire tilläts nu en ny typ av religionsfrihet och både katoliker och judar välkomnades att bosätta sig i landet, dock med begränsade rättigheter. I önskan om att Ryssland skulle sluta lägga sig i Sveriges angelägenheter och i hopp om att återerövra förlorade landområden anföll Gustav även Ryssland, med ett oavgjort resultat som utgång. När han kom tillbaka väntade problem på hemmaplan, för Gustav hade nämligen gjort sig osams med adeln genom att dra ner på deras guldkantade rättigheter. Han var nära vän till det franska kungahuset och en stark motståndare mot den franska revolutionen, men precis som sina vänner i Frankrike började hans tid som regent lida mot sitt slut.

Vintern 1791-92 hade adeln  pratat ihop sig om att sätta kungen på plats, ja rentav mörda honom, med en plan som senare skulle visa sig vara framgångsrik. Den 16 mars 1792 skulle en maskeradbal äga rum på Operan. Kungen hade under middagen, tidigare under kvällen, blivit varnad brevledes för att delta på kvällens festligheter, eftersom det fanns ett dödshot riktad mot honom personligen. Han brydde sig dock inte om brevets innehåll, utan bestämde sig för att medverka på maskeraden. När han, tillsammans med sin gode vän Hans Henric von Essen, trädde in i den vackra salongen omringades de av fem svartklädda män och dödshotet var ett faktum. En av herrarna sade:  

”Bonjour, beau masque!” ( ”God afton vackra mask!”)

Och innan någon hann reagera drog mannen fram en pistol och sköt kungen i ryggslutet, som på franska sade: 

 ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le” (”Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!”)

I ett försök att skapa panik och fly började de maskerade männen att ropa att elden var lös. Gustavs vän – Hans Henric von Essen – var snabb med sina order om stängda dörrar och noggranna kontroller av alla gäster –  något som underlättade jakten på gärningsmännen, som kunde fångas inom loppet av ett par dagar. Därefter låg kungen på dödsbädden några veckor med både lunginflammation och blodförgiftning innan han den 29 mars 1792 avled med orden:

”Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig lite grann”.

Gustav III började  som en osäker, konflikträdd pojke och man som av olika orsaker lärde sig att spela med och som därigenom upptäckte sin stora, livslånga kärlek till teatern. Han började med att försöka göra alla till lags och undvika bråk så långt det någonsin gick, och kunde så småningom visa vem det var som bestämde – även om det bland annat innebar att riket återgick till envälde och att adelns förmåner minskade. Han gjorde mycket som förväntades av en regent, och han gjorde även saker som inte alls var väntat, och som naturligtvis väckte reaktioner. Han beskyddade de svenska konstnärerna, och lade grunden för många av våra största kulturella och mest kända kulturinstitutioner. Dramaten, Kungliga Baletten och Kungliga Operan är bara några av de institutioner som än idag påminner oss om den tid då uttrycket ”allt för konsten” verkligen hade sin innebörd, och då kulturen fick den  plats på scenen som den förtjänade. På samma sätt som man kan dö för det man älskar, dog Gustav III på en plats han älskade. Tyvärr för tidigt och  tragiskt, men långt ifrån ensam och övergiven.

Alexandra Szybalsky