Den blå prinsen


En nyfödd prins eller prinsessa har alltid orsakat stor uppståndelse och deras uppväxt följs av allmänheten in i minsta detalj, se till exempel bara hur britterna har följt Kates graviditet och födelsen av George Alexander Louis av Cambridge (som prinsen fick heta), eller vår egen Estelle. Tidens tand har dock en förmåga att få oss att glömma medlemmar ur kungahusen, kanske för att vi mest intresserar oss för tronarvingen och dess efterkommande eller helt enkelt för att det kommer nya söta prinsar och prinsessor som får vårt fokus. På 30- och 40-talet var ”Prinsessorna på Haga” ett eget begrepp, och svenska folket följde glatt prinsessorna Margareta, Birgitta, Desirée och Christinas uppväxt (det skrevs till och med låtar om dem). Idag syns kungens systrar nästan aldrig till, förutom vid stora händelser som Madeleines bröllop tidigare i somras, och jag skulle tro att många svenskar inte skulle känna igen dem om de såg dem i andra sammanhang. Om vi går en generation tillbaka till arvprins Gustaf Adolfs syskon minns vi Ingrid eftersom hon kom att bli Danmarks drottning, och Bertil eftersom han var så involverad i Carl Gustafs uppväxt och utförde många kungliga uppdrag. De andra två syskonen, Sigvard och Carl Johan, är idag i stort sett bortglömda, likt många andra prinsar och prinsessor före dem. En av dessa idag ”bortglömda” prinsar, Gustav V:s yngre bror prins Carl, hertig av Västergötland, kom att påverka framtiden för flera kungahus runtom i Europa.

Anders_Zorn_-_Prins_Carl_1898

Carl föddes 27 februari 1861 i Arvfurstens palats som tredje son till blivande kung Oscar II och drottning Sofia. Sofia var mån om att barnen skulle få en ordentlig uppfostran och bröt mot flera kungliga normer; Carl och hans bröder gick i vanlig skola och avlade samma skriftliga prov vid sin studentexamen som alla andra studenter. Prinsarna förhördes även muntligt i tre timmar inför sina föräldrar, de svenska och norska statsministrarna, ecklesiastikministern och universitetskanslern. I Uppsala läste prinsen historia, filosofi, nationalekonomi och statskunskap och var ”farbror” i kören Orphei Drängar, innan han valde att göra karriär som kavallerist. Han avslutade sina studier vid krigshögskolan som nummer två och avancerade snabbt i graderna; generalstabsofficer, överste och sekundchef för Livgardet till häst, Generalmajor, general och inspektör för kavalleriet. Gardets ljusblå uniform gav honom snabbt smeknamnet ”Blå prinsen”, och han avporträtterades iförd uniformen av Anders Zorn.

Carl var start kritisk till det svenska kavalleriets utbildning och utrustning, bland annat krävdes enbart 30 dagars utbildning för att bli kavallerist. Därutöver var övningarna ointressanta, fälttjänsten slentrianmässig och inspektioner uppifrån saknades. Sammantaget ansåg han att det var slöseri med statens tid och pengar att utbilda värnpliktiga till kavallerister. För att få inblick i hur andra länder bedrev sin kavalleriverksamhet genomförde han studieresor till Tyskland där han träffade flera av dåtidens främsta kavallerigeneraler, men även kejsar Wilhelm II, greve Moltke och Otto von Bismarck. Vid hemkomsten publicerade han en artikel om sina upplevelser med förslag på förbättringar inom det svenska kavalleriet, vilka han senare genomdrev under sin tid som regementschef och kavalleriinspektör. Prins Carl kom senare att intressera sig för humanitär hjälp och var verksam inom Svensk Röda Korset där han valdes som ordförande och president. Vid hans avgång instiftade hans bror Gustav V Prins Carl-medaljen för humanitära insatser.

Carl och Ingeborg vid tiden för sin förlovning

Carl och Ingeborg vid tiden för sin förlovning

I maj 1897 förlovades Carl med den danska prinsessan Ingeborg, dotter till hans kusin Louise (Karl XV:s dotter som gift sig med blivande kung Fredrik VIII av Danmark) och i augusti samma år stod bröllopet. Äktenskapet var arrangerat, vilket Carl medgav vid middagen för deras guldbröllop 1947, då Ingeborg ska ha utbrustit ”Jag gifte mig med en fullständig främling!”. Ingeborg var mycket omtyckt i Sverige och hon ansågs vara den av alla utländska ingifta prinsessor som hade varit bäst lämpad att bli drottning av Sverige. Vid flera tillfällen under sina första tio år i Sverige fick hon även uppfylla drottningens roll vid officiella sammanhang, då drottning Sofia var sjuk och höll sig undan offentlighetens ljus, och kronprinsessan Victoria spenderade mycket tid utomlands för sin dåliga hälsas skull.

Vid unionsupplösningen 1905 kom Carl och Ingeborg upp som förslag att bli Norges nya kungapar. Carl tackade dock nej, och istället valdes Ingeborgs bror Carl till kung under namnet Haakon VII. Ingeborgs ställning som medlem av det svenska kungahuset och samtidigt syster till både den danske kungen och norske kungen sägs ha bidragit till att jämna ut eventuella motsättningar mellan de skandinaviska länderna.

Trots att äktenskapet mellan Carl och Ingeborg var arrangerat ska det ha varit mycket lyckligt (de kallades för ”den lyckliga familjen”) och de fick fyra barn; Margaretha, Märtha, Astrid och Carl. Barnen uppfostrades enkelt och fick lära sig vanliga hushållsuppgifter; de hade bland annat en egen liten spis där de kunde laga riktig mat. Margarethas konfirmation 1916 bevakades intensivt av pressen, som förklarade att en ny era hade påbörjats för det svenska kungahuset i och med att det nu fanns prinsessor i kungahuset igen. Margaretha förälskade sig i prins Axel av Danmark, och de gifte sig den 22 maj 1919. Ingeborg ska ha kommenterat att brudparet ”var så förälskade i varandra att de inte kunde lämnas ensamma i ett möblerat rum”. Paret fick två söner tillsammans, Georg och Flemming.

Princess_Astrid_engaged_in_19261

Astrid och Leopold

Nästa dotter att gifta sig var Astrid, som hade förälskat sig i Belgiens kronprins Leopold efter en bal. Den borgerliga ceremonien ägde rum i Stockholm den 4 november 1926 och den religiösa i Bryssel sex dagar senare. Astrid och Leopold fick tre barn ihop: Joséphine Charlotte, Baudouin och Albert. Baudouin (och senare även Albert) blev kung av Belgien efter sin fars bortgång och Joséphine Charlotte gifte sig med storhertig Jean av Luxemburg. Astrid avled 19 augusti 1935 i sviterna av en bilolycka och hann bara vara drottning av Belgien i knappt två år.

Mellandottern Märtha gifte sig med sin kusin Olav av Norge den 21 mars 1929 (den första kungliga vigseln i Norge på 340 år) och blev kronprinsessan Märtha av Norge. Tillsammans fick de tre barn: Ragnhild, Astrid och Harald (som än idag är Norges kung). Märtha hann dock aldrig bli drottning då hon avled av cancer 1954. Efter såväl Astrids som Märthas död ska storasyster Margaretha ha stöttat sina systerbarn, och Harald gjorde sin moster till Märtha-Louises gudmor.

Sonen Carl gifte sig med grevinnan Elsa von Rosen och avsade sig alla sina kungliga titlar och anspråk, han fick dock titeln Prins Bernadotte av sin svåger Leopold av Belgien på bröllopsdagen, vilket gav hans barn rätten att kalla sig greve eller grevinna. Med Elsa fick Carl en dotter, men de skilde sig 1951. Efteråt gifte Carl om sig två gånger, men fick inga andra barn.

Carl dog den 24 oktober 1951, vid 90 års ålder, av akut hjärtsvikt. Ingeborg gick bort knappt sju år senare. Idag har de mer eller mindre glömts bort i svensk historieskrivning, men deras ättlingar sitter fortfarande på tronen i tre andra europeiska länder; Kung Harald av Norge (barnbarn), ärkehertig Henri av Luxemburg (barnbarnsbarn) och kung Phillippe av Belgien (barnbarnsbarn). Prins Carl drev också igenom stora förändringar inom det svenska kavalleriet och gjorde stora insatser för humanitär hjälp, och därför förtjänar han större utrymme i historien även i Sverige. Själv snubblade jag mer eller mindre över Carl när jag läste om hans dotter Astrid, som är bäst ihågkommen av familjemedlemmarna idag, och fascinerades över hans liv och hans barns liv. Kände du till Carl sedan tidigare, eller hade du liksom jag bara hört talas om hans dotter Astrid? Skriv gärna och berätta i kommentarerna!

carldaughtersson1

Linnéa Mählermähler

Annonser

6 kommentarer

  • Reblogged this on Redaktörens blogg and commented:
    Idag kan du läsa denna artikel på Madame Scandaleuse Magazine:

  • Jag hade hört talas om Carl och ”den blå prinsen” men inte mer än så… Tack för en intressant läsning!

  • Jodå, jag hade koll, men trevligt att läsa ändå! 😀

  • Nu blev det fel. Jag kände honom till namnet och har hört om hans dotter men inte mer. En anhörig till mig tror att Carl kanske är far till hennes far. Om det stämmer skulle prinsen ha varit otrogen på våren 1903. Verkar det sannolikt?

  • Carl Ragnar sigvard Nilsson

    Jag vill omnämna prins Carl för hans roll som kavalleriinspektör.
    Som ett tack för sitt arbete med att ge kavalleristen en ändamålsenlig vinterutrustning som räddar honom från att frysa,
    gav officerskårerna i dåtidens 8 kavalleriförband en vacker ryttarstatyett utförd 1910 av skulptrisen Märta Armeen.
    Som kavallerist och Norrlands dragon tar jag nu initiativet till att denna statyett som ingår i armemuseums samlingar, skall
    lånas ut och placeras vid förbandet i Arvidsjaur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s