Brittiskt skepp räddade den ryska änkekejsarinnan


Regnet vräker ner över vårt avlånga land och vad passar då bättre än ett boktips?

Det är en vanlig uppfattning att hela den kejserliga familjen av Ryssland mördades i samband med den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget, men så var det lyckligtvis inte. De var de familjemedlemmar som blev kvar i Sankt Petersburg och Moskva, de som inte lyckades fly eller stannade kvar av olika anledningar, som dödades av bolsjevikerna. Avrättningarna gick till på olika sätt. Vad som hände tsarfamiljen känner många till – hur de i Ipatievhuset i Ekaterinburg väcktes natten mellan den 16 och 17 juli 1918 för att sedan skjutas till döds nere i husets källare. Färre känner däremot till det tragiska öde som drabbade storfurst Sergei Mikhailovich, storfurstinnan Elizaveta Feodorovna (kejsarinnan Alexandra Feodorovnas äldre syster), prins Vladimir Pavlovich Paley, bröderna; prins Ioann Constantinovich och prins Constantine Constantinovich samt prins Igor Costantinovich. Det är en hemskt historia.

Efter att ha suttit arresterade i ett skolhus i Alapaevsk i Uralbergen blev de dagen efter mordet på tsarfamiljen ifråntagna de få värdesaker de hade och informerade om att de skulle förflyttas. Kommande natt fick de sina händer bakbundna och ögonen täckta med bindlar. De sattes i en bil och kördes till den närliggande byn Siniachikha där det fanns en övergiven järngruva med ett 18 meter djupt dagbrott. En planka placerades över hålet och fångarna fick order om att gå över den. Storfurst Sergei Mikhailovich anade oråd och började protestera. Han sköts då genast till döds och slängdes ner i hålet. De andra fångarna misshandlades svårt och kastades sedan även de ner. Trots fallet på 18 meter överlevde samtliga (förutom Sergei som redan var död). För att ta livet av de överlevande slängdes flera handgranater ner, sedan täcktes hålet med torrt björkris som man satte eld på. När detta var gjort kunde man inte längre höra några ljud nedifrån hålet och man antog att samtliga var döda. Det var dock fel. Svårt skadade dog de en långsam död nere i det djupa hålet. Omkring tre månader senare fann Vita armén deras ruttnande lik.

kvarlevor

Kvarlevorna efter Ioann Constantinovich och Elizaveta Feodorovna

Hur gick de då för de som lyckades undkomma? Hur klarade de sig? Hur flydde de Ryssland? Detta ämne behandlar Frances Welch, författare av bland annat A Romanov Fantasy, i sin bok The Russian Court at Sea som gavs ut 2011. Jag inhandlade mitt exemplar på den fantastiska bohandeln Blackwell i Oxford. Jag hade länge gått och sneglat på boken innan jag gjorde slag i saken, och jag ångrar mig inte för en sekund. Det är en fascinerande bok. Så fascinerande att jag läste ut den på en kväll. Låt mig ge en kortfattad återge dess innehåll:

I månader, i stort sett sedan revolutionens utbrott, har de medlemmar av den kejserliga familjen som lyckats lämna huvudstaden och Moskva levt på sina stora sommarpalats i staden Yalta på Krimhalvön. Hit har många av Rysslands förmögna familjer sökt sig. Till denna sydliga del av imperiet har revolutionen ännu ej nått, men det är bara en tidsfråga. För var dag som går kommer bolsjevikerna allt närmre. I England är aktiviteten febril. Drottning Alexandra, den avlidne kung Edvard VII:s hustru, är smärtsamt medveten om att hennes syster, änkekejsarinnan Marie Feodorovna, svävar i livsfara och hon använder alla sina kontakter för att iscensätta en räddningsaktion. I april 1919 glider så ett antal brittiska slagskepp in i Yaltas hamn för att föra den ryska aristokratin i säkerhet. Låda på låda fyllda med juveler, tavlor, guld och silver lyfts ombord; utan tillgång till sina bankkonton är det detta som man ska leva på i exil.  Den 11 april 1919 kliver änkejsarinnan ombord på kryssaren HMS Marlborough. Detta är starten på en känslofylld resa.

lala

HMS Marlborough

Sent på kvällen glider skeppet ut ur hamnen. I solnedgången liknar Yalta närmast ett pärlband. Änkekejsarinnan står ensam på däck, ingen – inte ens hennes familjemedlemmar, vågar närma sig henne. Plötsligt glider ett annat skepp upp bredvid dem. På däck står 300 soldater ur den tsartrogna vita armén. De stämmer upp i den ryska nationalsången och för sista gången i livet får den kejserliga familjen och övriga passagerare höra Bozhe tsarya khrani/Gud bevare tsaren på ryskt territorium. Tårar rinner nedför den åldrande kejsarinnans kinder. Aldrig mer ska hon sätta sin fot i Ryssland. Aldrig mer ska hon återse sina söner, svärdotter och barnbarn.  De är döda, mördade av bolsjevikerna. Det kejserliga Ryssland finns ej mer.

Det blev en smärtsam resa, så tragisk att den nästan är komisk. Förutom kejsarinnan fanns ett tjugotal andra kungligheter och aristokrater ombord, bland annat kejsarinnans äldsta dotter storfurstinnan Xenia Alexandrovna med söner och dottern Irina som reste tillsammans med sin make och tillika mannen som mördade Rasputin, prins Felix Yusupov. Med på skeppet var även Felix’ föräldrar; prinsessan Zinaida Yusupova och Felix Yusupov den äldre. Prinsessan Yusupova var en gång betraktad som kejserliga Rysslands förmögnaste och vackraste kvinna. Andra prominenta passagerare var den föredetta överbefälhavaren av den ryska armén, storfurst Nikolai Nikolaevich med hustru. De flesta är mentalt instabila; skrämda, ledsna och deprimerade. Kejsarinnan, som vägrar att tro på ryktena om tsarfamiljens död, kastas mellan olika känslotillstånd. Ena stunden skrattar hon högt åt sina egna skämt för att nästa stund brista  i gråt. Förlaget sammanfattar boken på ett utmärkt sätt:

”The Russian Court at Sea vividly recreates this unlikely voyage, with its bizarre assortment of warring characters and its priceless cargo of treasures including rolled-up Rembrandts and Faberge eggs – for they were a family riven with hostility and mutual resentment. It is a story, by turns exotic, comic and doomed, of an extraordinary group of people caught up in an extraordinary moment in history when their lives were in every way at sea”

Författaren har gjort ett gedigert arbete. Hennes research är väl underbyggd och hon har använt sig av ett stort antal källor, bland de intressantare kan nämnas passagerarnas och besättningens egna dagboksanteckningar. Frances Welch berättar dessutom historien på ett så fartfyllt och levande sätt att man ibland tror sig vara ombord på HMS Marlborough. Boken innehåller dessutom ett tiotal intressanta bilder. Frances Welch bjuder på en fullkomligt fantastisk läsupplevelse. Låter det intressant? Köpt ditt exemplar här.

Ombord på HMS Marlborough; kejsarinnan Marie Feodorovna, storfurstinnan Xenia Alexandrovna, storfurst Nikolai Nikolaevich samt prinsessan Irina Alexandrovna med maken Felix Yusupov

lindblom

Erika Lindblom

Annonser

3 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s