Prins John – det brittiska kungahusets mörka hemlighet

 

Vid första anblick är det de sorgsna ögonen som man lägger märke till. Fotografierna är gamla och gulnade, men motivet känns lika levande idag som för hundra år sedan. Fotografiet föreställer en liten pojke, en liten pojke plågad av sjukdom.

Prins John av Storbritannien föddes den 12 juli 1905 som det sjätte och yngsta barnet till den dåvarande prinsen av Wales (George V) och hans hustru Mary av Teck. Han föddes i York Cottage, ett ”mindre hus” på den kungliga egendomen Sandringham, en idyll omgiven av grönskande parker, glittrande sjöar och skogar idealiska för jakt. Likt de flesta kungliga barn vid denna tid såg han sällan sina föräldrar och relationen var ansträngd. George V hade under sin uppväxt varit rädd för sin far, och han var fast besluten om att hans egna barn skulle frukta honom på samma sätt som han fruktat fadern. Han förväntade sig att hans barn skulle vara perfekta och att varje liten defekt skulle rättas till. Detta resulterade bland annat i attt den äldsta sonen Edward (VIII) utvecklade en ätstörning, och att den näst äldste sonen (George VI) tvingades bära benortoser och skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt. Edward skulle senare komma att beskriva sin uppväxt som ”förfärlig”, och George plågades för resten av sitt liv av en påtaglig stamning som uppstått som en följd av den grymma behandlingen under barndomsåren.

f16718e80dc72aa613e2f2fe41aa3272

Johns föräldrar; George V och drottning Mary

Under de första åren av sitt liv växte prins John upp i barnkammaren i York Cottage tillsammans med den tre år äldre brodern George. Pojkarna sköttes och uppfostrades huvudsakligen av nannyn Charlotte ”Lalla” Bill och de såg inte sin mor, som av många beskrivit som känslokall, mer än en timme om dagen. Av den sjukdom som senare skulle ta hans liv fanns det inga spår av under hans första fyra levnadsår, men det stod tidigt klart att John var annorlunda sina syskon. Medan hans fyra äldre bröder och enda syster gav vika för föräldrarnas vilja gjorde John precis som han själv ville. Han tyckte om att busa och skrattade förtjust när någon tog i ett handtag som han strukit klister på eller satt sig på en ditlagd knappnål. Under en bankett där Theodor Roosevelt närvarande ska George V ha vänt sig till presidenten och sagt: ”De är alla lydiga. Förutom John!”

När John var fyra år gammal drabbades han av ett krampanfall och kort därefter kunde läkarna konstatera att prinsen led av epilepsi, en sjukdom som kallades för fallandesjuka och som mer eller mindre betraktades som en psykisk sjukdom. Prinsen av Wales var bestört! En sådan sjukdom, en sådan svaghet, fick inte förekomma i hans familj. Tvärtemot vad man tidigare trott isolerades dock inte John från allmänheten direkt efter första anfallet, utan han fortsatte att under flera år vara en fullvärdig medlem av den kungliga familjen. Han var närvarande vid officiella sammanhang och man producerade vykort med hans porträtt på.  Han fick dock inte medverka vid faderns kröning 1911.

John var inte den första av de engelska kungligheterna att lida av epilepsi. George V:s morbror, hertigen av Albany, hade i sin barndom diagnostiserats med samma sjukdom, men blivit bättre ju äldre han blivit och senare levt ett normalt liv. Man hoppades innerligt på att Johns sjukdom skulle utveckla sig på ett liknande sätt. Det gjorde den dessvärre inte. När John var tolv år gammal hade hans tillstånd förvärrats och det bestämdes att John inte längre var frisk nog att bo tillsammans med resten av familjen. Tillsammans med nannyn Lalla, en kokerska och en trädgårdsmästare skickades han till en bondgård i utkanten av Sandringham. Där ägnade han dagarna åt att sköta om trädgården och promenera i skogen med ett tjockt rep fäst runt midjan så att han inte skulle springa bort. Till sin mor skrev han kärleksfulla brev där han beskrev sin trädgård som han var mäkta stolt över. Hon besökte honom dock mycket sällan.

lalla

John och Lalla

Ju äldre John blev desto mer frekventa och allvarliga blev de epileptiska anfallen, och kort efter sin trettonde födelsedag  sjönk han in i medvetslöshet och dog. Lalla, som var utom sig av sorg, skickade bud efter föräldrarna. I sin dagbok skrev drottning Mary (som sägs att enbart varit kapabel till att uttrycka sina känslor i skrift):

Lalla Bill ringde från Wood Farm, Wolferton, om att vår älskade Johnnie hastigt avlidit efter ett anfall. Nyheten kom som en stor chock för mig, men för den lille pojkens rastlösa själ, kom dödsfallet som en stor befrielse. Jag berättade  nyheten för George och vi åkte ner till Wood Farm. Vi hittade stackars Lalla, som var förkrossad. Lille Johnnie såg väldigt fridfull ut där han låg… För honom var det en stor befrielse då hans sjukdom blivit värre sedan han blivit äldre, och han har besparats mycket lidande. Jag kan inte förklara hur stor tacksamhet vi känner mot Gud för att ha kallat hem honom på ett så fridfullt sätt, han bara sov tyst…ingen smärta, ingen kamp, bara frid för den stackars lilla själen. 

John begravdes under en liten privat ceremoni i Sandringhams kyrka den 21 januari 1919. Några dagar senare skrev hans äldste bror, som senare skulle komma att bli kung Edvard VIII av England, till sin älskarinna Freda Dudley Ward: ”Han var inget annat än ett djur. Det är patetiskt att vi ska behöva klä oss i svart för honom”. Edvard skrev även ett brev med liknande innehåll till sin mor, något han genast tvingades be om ursäkt för.

Efter Johns död började den kungliga familjen att sudda ut de spår som fanns efter honom. Som om han aldrig hade funnits ströks han  från huset Windsors släktträd, och man nämnde aldrig hans namn. När Edvard VIII sjutton år senare blev kung av England (för att mindre än ett år senare abdikera) hade familjen och allmänheten glömt bort den lille prinsen och han hade  försvunnit in i historien. Den enda som fortfarande vårdade hans minne var Lalla, hans nanny som under hans korta liv varit den person han stått absolut närmast. Vid sin död 1964 hade hon ett fotografi av John stående på nattduksbordet invid sängen.

2002 skildrades Johns liv i miniserien The Lost Prince där Tom Hollander och Miranda Richardson spelade George V och drottning Mary, och Gina McKee nannyn Lalla. Köp serien på DVD här.

lindblom

Erika Lindblom

Annonser

8 comments

  • Jag fattar inte hur man kan göra så mot ett barn.

    • Det var ett helt naturligt handlingssätt på den tiden. Egentligen hade prins John det bättre än många andra handikappade barn i hans generation, för han fick bo tillsammans med tre tjänare och leva ett tämligen gott liv. Man valde ut några barn, som fick komma och leka med honom. Visst, han fick endast en sporadisk kontakt med sin familj. Men hans bröder gick på internatskola och var inte heller hos föräldrarna så mycket, för så gjorde man i överklassen. Och tänk på att John slapp bli instängd på en institution, vilket skulle ha varit det enda alternativet för många. Vissa menar att han rent av hade mer tur än sina bröder, som jämt skulle drillas in i rollen som potentiellt blivande kungar.

  • Men, strök de honom?! På sätt och vis hade jag förstått om de gjort det under hans livstid (om det nu sågs som något ”pinsamt” att ha ett sjukt barn), men varför göra det när han väl var avliden? Stackars lilla barn. Tur att han hade Lalla!
    Visst finns det en film om John? Har för mig att jag har sett den.

    • Det stämmer bra. ”The lost prince” från 2001 med bland annat Gina McKee, Tom Hollander, Miranda Richardson, Micheal Gambon och Bibi Andersson i rollerna. Jag har ett alldeles nytt DVD-exemplar här hemma som jag tänkte lotta ut vid nästa ”Brev från redaktören”.

  • Gripande och sorgligt. Lärt mig något nytt (igen :))

  • Pingback: Madame Scandaleuse Magazine fyller ett år! « MADAME SCANDALEUSE MAGAZINE

  • Edward abdikerade väl innan han kröntes?

    • Det stämmer. Du har nog läst den äldre versionen av artikeln. Av någon anledning har uppdateringarna ibland svår att slå igenom. Tryck på ”uppdatera” så dyker förhoppningsvis den nyare versionen av artikeln upp. 🙂

Kommentera