En arvtagerskas minnen, del IV


Consuelo Vandervilt var inte lycklig i sitt äktenskap, men tillvaron bjöd ändå på variation. Trots att man under den sena viktorianska eran saknade flygplan så åkte de som hade råd ändå utomlands. I denna den fjärde delen av ”En arvtagerskas minnen” berättar vi om Consuelos möten med utländska kungligheter och den ryska extravagansen. 

 Att Consuelos förmögenhet var en viktig faktor i äktenskapet med hertigen av Marlborough var självklart och något som var en avslutad diskussion när Consuelo flyttade till England. Väl på plats som hertiginna återstod nu att leva upp till en förväntning, vars betydelse kanske till och med var ännu viktigare än hennes pengar. Trots att Consuelo levde förhållandevis nära vår egen tid så var synen på hennes roll som kvinna traditionell. Consuelos uppgift var att föda barn och framför allt en son. Söner skulle föra familjen Marlboroughs namn vidare. Om inte Consuelo producerade en son skulle hertigtiteln och det överdådiga släktgodset Blenheim Palace tillfalla hertigens kusin,  Winston Churchill.

Consuelo levde upp till förväntningarna och tre år efter bröllopet hade hon på två år gett liv till inte bara en, utan två söner. Äldste sonen, John, föddes 1897 och den andre, Ivor, ett år senare.  Consuelo lär vid något tillfälle ha yttrat att hon nekommit med ”an heir and a spair”. Consuelo såg dock inte mycket av sina barn, som enligt tidens överklassideal uppfostrades av barnsköterskor. Consuelo träffade sina barn vid ett par tillfällen om dagen. I sina memoarer beskriver Consuelo hur hon om eftermiddagarna brukade möta dem för att dricka te. Om hon i samband med detta ville leka med barnen så var det alltid svårt, inte minst på grund av att de klänningar en förmögen dam bar vid eftermiddagsteet gjorde det svårt att röra sig fritt.

Consuelo tillsammans med en av sina söner

Under den viktorianska och edwardianska tidens Europa levde aristokraterna sina liv efter olika ”säsonger”. Detta koncept byggde på att man som rik och adlig förväntades flytta från en plats till en annan, beroende på vart fester och sociala evenemang hölls. Det kunde vara jakter i Skottland under sommaren, eller baler i London under vårvintern. Detta betydde att en adelsfamilj helst, förutom ett ha ett lantgods även skulle äga en ståndsmässig bostad i London.  Innan Consuelo blivit en del av familjen Marlborough hade man donerat sitt stadspalats, Marlborough House, till kungafamiljen och hade därför inget hem i London.  Nu fanns det dock  återigen pengar i familjen och ett mindre stadspalats i fashionabla stadsdelen Mayfair uppfördes. Consuelo och hertigen kom att leva i sin samtids glitter och glamour och var självklara gäster på alla stora tillställningar. Bland annat var de inbjudna till hertiginnan av Devonshires överdådiga maskeradbal i samband med drottning Viktorias diamantjubileum, 1897. På denna bal ombads gästerna komma klädda som historiska eller allegoriska figurer, från före 1815. Alla gäster fotograferades och denna bal har gått till historien som en av de mest överdådiga genom alla tider. Detta sociala liv lär ha varit svårt att kombinera med rollen som förälder.

En annan orsak till att Consuelo inte såg mycket av sina barn var att hon och hertigen reste mycket tillsammans. Bland annat besökte de Indien, som vid denna tid var en del av det brittiska imperiet. I Indien mottogs de kungligt av vicekungen och hans amerikanskfödda fru. Consuelo beskriver i sina memoarer en märklig episod då hon tog ett bad. Mitt under badet kom en indisk, manlig tjänare in i rummet varpå en obekväm stämning infann sig då det ansågs ytterst olämpligt att en manlig tjänare kom på en kvinna av hög börd naken. Consuelo beskriver även de fantastiska färger hon såg hos indiska invånare bära samt den hänförande arkitekturen hos Taj Mahal och indiska palats.

Consuelo besökte även Ryssland. Detta lär ha skett nån gång under 1900-talets första år. Som hertig och hertiginna av Marlborough mottogs Consuelo och hennes man med pompa och ståt. Consuelos memoarer ger fascinerande porträtt av den kejserliga familjen av Ryssland. Under en middag hade Consuelo till exempel tsar Nikolai II som bordsgranne. Hennes samlade intryck av honom var att han var en trevlig man, med goda intentioner och idéer, men för svag som person för att göra verklighet av dem. Tsarens farbror, storfurst Sergei Alexandrovich som var gift med den ryska kejsarinnans äldre syster, beskrev Consuelo som en av de stiligaste män hon någonsin sett. Enligt Consuelo var storhertigen dock mycket komplicerad och konservativ som person och hade det inte varit för hans charmerande hustru hade han förmodligen, enligt Consuelo egen utsago, blivit mördad tidigare än 1905 då han föll offer för en bomb och sprängdes i bitar.

  Grand Duchess Maria Vladimir Alexandrovich

Maria Pavlovna i rysk hovdräkt. På huvudet bär hon Vladimirtiaran som idag ägs av Elizabeth II

Under besöket i Ryssland fick Consuelo även uppleva de ryska adelsdamernas svaghet för diamanter och smycken. Ingen annanstans i världen var smyckena och juvelerna så storslagna. Consuelo, som i USA varit en av sin tids förmögnaste arvtagerskor, hade ingenting att sätta emot. De ryska adelsdamerna hade ett unikt dyrbart garnityr* för varje aftonklänning i garderoben. Av storfurstinnan Maria Pavlovna, en av Sankt Petersburgs främsta värdinnor, fick Consuelo en personlig visning av storfurstinnans smycken. Tillsammans med kejsarinnan Alexandra av Ryssland, sades Maria Pavlovna ha en av de dyrbaraste samlingarna i världen. Efter den ryska revolutionen 1917 levde Maria Pavlovnas barn gott på att successivt sälja av sin mors ovärderliga samling. Ett antal av hennes tiaror ägs idag av det brittiska kungahuset. Under sin vistelse i Ryssland fick Consuelo även se änkekejsarinnan Marie Feodorovnas samling av Fabergéägg.

Med två barn och ett spännande fartfyllt liv var Consuelos tillvaro behaglig, men äktenskapet med hertigen var lika knackligt som tidigare och 1906 separerade de. Consuelo var nu fri att disponera sin tid mer som hon själv ville. Att få skilsmässan att gå igenom var dock besvärligt, och processen drog ut på tiden. En skilsmässa var inte heller socialt accepterat. Skulle Consuelo någonsin uppnå personlig lycka och total självständighet?Missa inte den sista delen av En arvtagerskas minnen!

axel

 Axel Rollbäck 

Annonser

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s