Mordet på Alexander II


Tsar Alexander II av Ryssland föddes den 29 april 1818 som älste son till Nikolai I och hans hustru, Charlotte av Preussen. Under sin barndom och ungdom visade han ingen större potential, och man kunde inte ana att han senare i livet skulle komma att bli känd som Rysslands störste reformator sedan Peter den store som under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal genomförde en Europeisering av riket. Han grundade bland annat den nya huvustaden St.Petersburg som fortfarande kallas för ”Rysslands fönster mot Europa”.

File:Alexander II 1870 by Sergei Lvovich Levitsky.jpg

Alexander II, 1870

Trettiosju år gammal (1855) övertog Alexander tronen efter sin far och han ägnade sin första tid som tsar åt att avsluta det blodiga Krimkriget som rasat i två år. Ett år senare lyckades han åstadkomma fred,  och fick därmed möjlighet att koncentrera sig på situationen i det egna landet som var allt annat än bra. Som en följd av kriget plågades Ryssland av fattigdom, kriminalitet och korruption. Uppmuntrad av samhället genomdrev han ett antal reformationer. Bland annat förbättrade han villkoren för industrier och företag, planerade för en järnväg som skulle sträcka sig från öst till väst för att lättare utnyttja Rysslands stora naturresurser och sålde Alaska. Hans mest radikala reform var dock beslutet om att avskaffa livegenskapen. En livegen är en person (bonde) som befinner sig i ett ärftligt beroendeförhållande till en markägare. Den livegne fick inte flytta utan markägarens tillstånd och markägaren fick inte heller vräka den livegne. Livegenskapen var utbredd i Europa under medeltiden, men avskaffades på de flesta ställen under 170o-talet. I Rysslands dröjde det dock ända till 1861.

Trots att tsar Alexander II var en liberal ledare försökte man flera gånger bringa honom om livet, och efter ett attentat som 1880 dödade elva personer utsåg Alexander Greve Loris-Melikov till att bekämpa revolutionärerna. Loris-Melikov föreslog att det mest effektiva sättet vore att skapa någon form av parlament, och Alexander höll med. Planerna hann dock aldrig bli verklighet. Mindre än fyrtioåtta timmar innan tsar Alexander planerade att lägga fram sitt förslag om en folkvald duma (parlament) lyckades anarkisterna, eller ”Folkviljan” som de kallade sig själv, att mörda den kanske mest liberala ledaren som Ryssland någonsin sett.

Förberedelsern hade pågått länge, och man hade planerat mordet in i minsta detalj. Det var sedan länge känt att tsaren varje söndag reste till och från den väldiga Michailmanegen för att bevittna gardets vaktavlösning. Hela tsarens färdväg vaktades av poliser, men där fanns också ”spioner” från Folkviljan. Det fanns två möjliga vägar som tsaren kunde ta på sin väg hem, och man hade därför utarbetat två olika varianter.

Variant 1

Om tsaren återvände från manegen via Lilla Trädgårdsgatan skulle en kraftig sprängladdning i en tunnel detonera när tsarens vagn passerade. Fyra bombkastare skulle stå två och två i varsin ände av Lilla Trädgårdsgatan och om bomben inte exploderade, alternativt exploderade för sent eller för tidigt, skulle bombkastarna kasta sina bomber mot vagnen.

Variant 2  

Om tsaren återvände från manegen via Katarinakanalen skulle attentatet utföras med enbart bombkastarnas insats. Om tsaren beslutade sig för att ta denna färdväg hem skulle en av Folkviljans kvinnliga medlemmar, Sofja Perovskaja, ta fram i näsduk för att snyta sig och därigenom visa att bombmännen genast måste bege sig till kanalen.

Den 13 mars 1881 var det dags för att sätta planen i verket. Man hade fått reda på att tsaren färdades längs Katarinakanalen och alla hade intagit sina positioner. För ovanlighetens skull var det ganska glest med folk. Från Stallbron i riktning mot vagnen gick en ung man längs trottoaren med ett vitt knyte i famnen. Hans namn var Rysakov och i knytet i famnen var en bomb inlindad i en vit näsduk. När tsarens vagn passerade tog han mod till sig och kastade. Han beskrev situationen på detta sätt:

 ”Efter en kort stund kastade jag bomben. Jag riktade in den under hovarna på hästarna i den avsikten att den skulle detonera precis under vagnen. Explosionen kastade mig mot staketet”.

När röken från explosionen skingrat sig kunde man konstatera att tsarens vagn hunnit passera och att bomben exploderat bakom den. Tsarens och hans följe stannade upp. En av tsarens sju kossacker hade dödats, och en annan var svårt skadad och låg och kippade efter luft. En kort bit därifrån låg en död pojke och bredvid honom en polis som vred sig i smärta. Tsar Alexander II klev genast ur vagnen, gjorde korstecknet och sade: ”Gud ske lov, jag är inte sårad”. Tsarens livvakt förstod att faran fortfarande var påtaglig och bad tsaren att sätta sig i vagnen för att åka därifrån, men Alexander lyssnade inte utan gick istället fram till Rysakov som man redan gripit. Han hytte med fingret mot attentatsmannen och sade: ”En snygg en!”. Han vände sig om för att gå tillbaka till vagnen och när han var några meter ifrån den klev en ung man fram och kastade ett paket framför tsarens fötter. Polismästare Dvortzjitskij, som var närvarande, beskrev senare händelsen:

”Jag blev lomhörd av den nya explosionen. sårades och vräktes omkull på marken. Plötsligt hörde jag genom rök och snödis Hans Majestäts svaga röst ”Hjälp mig!”. Jag samlade mina sista krafer, reste mig snabbt och skyndade fram till tsar Alexander. Hans majestät halv satt, halvt låg, stödd på höger arm. Jag tänkte att tsar Alexander bara var svårt skadad och försökte lyfta honomm men benen på honom var helt krossade och det rann mycket blod ur dem. Det låg tjugo människor på trottoaren och gatan. Bland snö, skräp och blod kunde man se rester av sönderslitna kläder, epåletter, sablar och blodiga människorbitar.”

Den sårade tsaren fördes i illfart till Vinterpalatset där han medvetslös lades på en bädd. En efter en anlände medlemmarna ur tsardynastin och rummet blev snabbt överfullt. Livmedikusen Sergeij Botkin lät undersöka kroppen och konstaterade att tsaren hade omkring femton minuter kvar att leva. Vid Alexander II:s sida fanns bland annat en liten gosse iklädd matroskläder – det var ingen mindre än ”Nicky” – den framtida tsar Nikolai II, Rysslands siste tsar. Den kejserliga familjens själasörjare gav Alexander nattvarden och läste bönen för den döende. Några minuter senare kontrollerade Botkin tsarens puls och annonserade att ”Hans Majestät avlidit”. Alexander II:s standar sänktes på halv stånd och släkten Romanov föll på knä runt den avlidne tsaren. Rysslands stora reformatör var borta.

Efter tsar Alexanders död övertogs tronen av hans son, Alexander III, som förkastade sin fars radikala idéer och istället implementerade ett ännu hårdare självhärskarstyre. Alexander III:s son, Nikolai, följde sin fars exempel och fortsatte att styra Ryssland på samma sätt, med undantag för duman som instiftades 1905 men inte hade någon egentlig makt, fram till den ryska revolutionen 1917.

Tsar Alexander III omgiven av sin familj

Jag har många gånger funderat på hur världen skulle ha sett ut om Alexander II inte mördats. Om Alexander instiftat en duma, likt det engelska parlamentet, och monarkin blivit konstitutionell – vad hade då hänt? Hur hade 1900-talet tett sig? Hade första världskriget brutit ut? Hade revolutionen ägt rum? Hade sovjetunionen existerat? Andra världskriget? Kalla kriget? Listan kan göras lång och det är fascinerande att tänka på. Hur tror du världen hade sett ut? Hade det varit någon skillnad? Dela gärna med dig av dina tankar och funderingar i kommentarsfältet nedan.

lindblomErika Lindblom

Annonser

4 kommentarer

  • Ännu en historisk händelse som man (jag) inte hade en aning om, intressant./SJ

  • Ryssland hade kommit in i den industriella revolution bara ett tjugotal år efter centraleuropa. Mycket hade blivit annorlunda men riktigt hur det skulle sett ut kan man inte veta. Kanske hade ryssland segrat i första världskriget. Fjodor Dostojevski var av den meningen att ryssland aldrig kunde växa om befolkningen levde i slaveri. Han var dock ingen vän av Alexander II:s upphävande av livegenskap eftersom han ansåg att villkoren var så hårda att befolkningen skulle vara lika livegna efter reformen som före.

    • Tack för din kommentar och ditt intressanta inlägg! Det är intressant att ställa två storheten mot varandra: Dostojevskij och Solzjenitsyn. Jag lyssnade på en föreläsning med Stig Fredriksson för några år sedan och han berättade att Solzjenitsyn varit av den åsikten att ”den ryska befolkningen var tvungen att bli piskad – annars skulle inte landet fungera”. Han var, som känt, ingen anhängare av kommunismen – men han ska tydligen ha föredragit ett Ryssland under en tsar framför det ”demokratiska” Ryssland som växte fram under Jeltsin. /Erika

  • Superb blog you have here but I was curious about if you
    knew of any user discussion forums that cover the same topics talked about here?
    I’d really like to be a part of group where I can get advice
    from other experienced individuals that share the same interest.
    If you have any recommendations, please let me know. Cheers!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s